Valfrihet – bara när det passar

”Valfrihet stridsfråga i kommunfullmäktige”, skriver GP (7 maj 2015). Medan ropen om ”Mångfald!” och ”Valfrihet!” sällan skallat mer flitigt i den kommunala debatten, diskuterar motsatta sidor vilka aktörer som ska få erbjuda vård och omsorg. Båda uttrycker sig dock positivt till oss som är privata, idéburna organisationer. En optimal situation för oss? Tyvärr inte.

Bräcke diakoni, Föreningen Skyddsvärnet i Göteborg, Göteborgs kyrkliga stadsmission, Göteborgs Räddningsmission, Stiftelsen Gyllenkroken och Vasahemmet bildar Famna Väst, en del av branschorganisationen Famna. Alla återinvesterar vi våra överskott i verksamheterna. Men vi, som i teorin och enligt Göteborgs Stads retorik gör allt rätt, släpps ändå inte in i värmen. Vi får vara med på nåder när staden inte klarar att täcka behoven på egen hand. Helst vill staden göra det själv, men när akuta behov uppstår är vi det minst onda av alternativen.

Varför påstår vi detta? För att det är så verkligheten ser ut.

Avtal utnyttjas inte
Staden har tidigare högljutt efterfrågat daglig verksamhet av oss, för att man inte klarade av att möta behovet, men byggde under tiden upp egna verksamheter och placerar nu i huvudsak på dem istället. Man efterlyste boende för unga med funktionsnedsättning, som vi kunde realisera med kort varsel. Men utan ramavtal gjordes inga placeringar, trots att behovet kvarstod.

Ett annat färskt exempel är Vasahemmet, ett äldreboende som ägs och drivs av Betlehemskyrkans Missionsförsamling. Trots ramavtal med Göteborgs Stad, kö till stadens äldreboendeplatser, höga betyg i kvalitetsmätningar och gott om lediga platser fick man bara två inflyttningar under årets tre första månader.

Egen vinning före valfrihet
Är det verkligen rimligt att tro att ingen vill bo på Vasahemmet – och att ingen vill välja vår dagliga verksamhet? Nej, vi vet att efterfrågan är hög. Samtidigt har Göteborgs Stad flera gånger talat om att vi idéburna utförare behövs. Men hur märks den påstådda goda viljan hos oss, i verkligheten? Inte alls.

Men då måste väl förklaringen vara att det är orimligt dyrt att köpa en boende- eller omsorgsplats hos oss? Nej, tvärtom i högsta grad konkurrensmässigt. Det blir ännu lite svårare att förstå varför staden väljer bort idéburna Vasahemmet, när man får reda på att en plats där dessutom är billigare per dygn och person, än snittkostnaden i staden.

Sammantaget måste det rimliga antagandet vara att Göteborgs Stads egenintresse sätts före den enskilda individuella bedömningen. Därmed känns den valfrihet, som man berömmer sig själva med att erbjuda, långt borta.

Många vägar att gå
Om vi ska vara en nödlösning längst ner på placeringslistan blir det svårt för oss att bedriva äldreomsorg och social omsorg med någon form av långsiktighet, trygghet och rimlig förutsägbarhet. En stor resurs i oss idéburna aktörer håller därmed på att slarvas bort.

Men menar staden allvar med valfriheten, mångfalden och behovet av idéburna aktörer finns det mycket vi tillsammans kan göra för att låta den idéburna sektorn växa och få en självklar roll även i Göteborg, precis som på flera håll i övriga Sverige.

Valfriheten kan inte bara gälla mellan verksamheter i egenregi. Den måste gälla alla. Se oss inte som ett komplement – utan som värdefulla alternativ.

Börja realisera punkterna i den befintliga handlingsplanen mellan staden och den sociala ekonomin, t.ex. pröva några uppdrag med annan utförare än offentlig sektor inom
– anhörigstöd
– äldreomsorg
– daglig verksamhet
– hemlöshet.

Får vi vara med på lika villkor, med förutsägbara spelregler, gör vi mer än gärna det vi föresatt oss. Då kan vi fortsätta driva hållbara verksamheter, som bygger på idéer om en ännu bättre vård och omsorg.

Vi är redo.

Martin Ärnlöv, direktor
Bräcke diakoni
Mats Hedenskog, direktor
Föreningen Skyddsvärnet i Göteborg
Lotta Säfström, direktor
Göteborgs kyrkliga stadsmission
Emil Mattsson, direktor
Göteborgs Räddningsmission
Emma Simonsson Vento, verksamhetschef
Stiftelsen Gyllenkroken
Fredrik Alm, verksamhetschef
Vasahemmet