Upprop i Göteborgs-Posten 1952

Här följer uppropet:

”Jag var husvill och I gåven mig … ”

Det är kända ord. Välbekanta för alla. De talades för snart 2000 år sedan. Men inte alla har klart för sig, att vad som den gången sades på ett skakande realistiskt sätt skildrar läget i våra dagar.

Vi behöver inte gå långt för att få detta besannat.  Det är inte nödvändigt att resa till kontinenten och med egna ögon se allt lidande dessa människor få gå igenom. Dessa miljoner hemlösa, utkörda, så gott som nakna, som saknar bröd, bostad och det allra nödvändigaste.

Dessa som mistat allt och tappat tron på allt. Som inget ha mer än sjukdom, hunger, ohyra. Inte en plats de kan kalla sin. Inte en liten vrå, där de kan få vila ut och vara ensamma. Ord förmå ej skildra nöden som människor i denna tid genomlida.

Vi behöver som sagt inte resa ”hemifrån”. Det räcker att med vakna ögon se på vår närmaste omgivning. En rundvandring i Göteborg övertygar om, att Jesus talar om oss som leva år 1952. Här är inte ont om husvilla, ensamma, på olika sätt nödställda. Människor som behöver hjälp. Människor som är på väg att gå under. Det är hemskt. Men icke desto mindre sant. Den som inte vill se läget, sådant det är, har alla möjliga svepskäl för att fly undan och komma bort från den obehagliga sanningen. Men den som ser klart och är sanningsenlig ger mig rätt. Det dyraste av allt dyrbart förstörs. Människor håller på att gå under, kroppsligt och andligt.

Vi borde inte likgiltigt åse detta. Eller slå oss till ro med vad som gjorts för att hjälpa. Det räcker inte med att visa hän på välfärdsanordningar och all social hjälp, som lämnats. Åtminstone inte för den som ser läget ur kristen synpunkt. Jag vet nog, att det aldrig i denna värld kan bli, som det skulle vara. Men jag vet också, att det inte behövde vara, som det nu är. Hade människor mer kärlek och voro vi mindre själviska skulle det se annorlunda ut. Hade vi mer av Hans sinne som säger: ”Allt det I viljen, att människorna skola göra eder det gören I ock dem”, skulle en revolution inträffa. En förändring så väldig, att vi knappast nu kan föreställa oss den. På alla områden blev det en förvandling. Inte till det sämre utan till det bättre.

Den som är noga insatt i förhållandena i Göteborg känner att något måste göras. En över trettiårig verksamhet som präst i detta samhälle har övertygat mig om nödvändigheten av en stadsmission. Vi ha redan försuttit mycken tid. Det gäller att handla, innan det blir försent.

En stad av Göteborgs storlek med dess sjöfart och väldiga industrier suger till sig mycket folk. Den är som en magnet. En ständig ström av människor söker sig hit. Man tror, att storstaden ska ge vad man drömmer om. Pengar, karriär, nöjen. Det är sådana väldiga möjligheter här. Det är annat än de trånga förhållanden, vari man lever. Äventyrslystnad, nöjeshunger, samt först och sist möjligheten till ett väl avlönat jobb äro faktorer, som göra lockelserna till storstaden övermäktiga.

Nu skall det inte förnekas att många lyckas bra. Den, som under en längre tid haft sin prästerliga verksamhet här, vet att massor av människor som kommit hit för att pröva lyckan, också nått målet som hägrade. Detta skall ej förnekas. Men sanningen är dock den, att många unga människor blivit grymt besvikna. Och inte bara det. Ett förfärande stort antal ha på olika sätt dukat under i den väldiga påfrestning som kampen för tillvaron för med sig. De ha inte mäktat hålla sig uppe. Hjärtat vill krympa samman av sorg vid tanken på alla de unga som med ljusaste förhoppningar lämnade hemmet för att slå sig fram på egen hand. Men som slogos ner av obarmhärtiga, giriga händer. De mötte sådant som de aldrig räknat med. Ensamma, utsatta för alla slags frestelser dukade de snart under. Sjönko djupare och djupare ner i dyn. Ingen hand räcktes för att rädda. Till sist slogo gyttjiga, mörka vatten samman över dem. Elände, last, armod blev slutet på äventyret, som begynte så lysande.

Den förlorade sonens historia upprepas än i dag. Men tyvärr för alltför många endast den första delen. Han gick hemifrån med de allra största förväntningar. Men han blev svinvaktare. Det var egentligen inte det han tänkt sig.

Det finns många som vilja taga hand om ungdomen. Men ändock är det så, som en från landsbygden inflyttad flicka nyss sa till mig: ”Jag har aldrig varit så överhopad av anbud om sällskap. Men aldrig känt mig så ensam”.

Det behövdes en sammanslutning, som gick in för att söka hjälpa alla dessa unga, som kastades in i storstadens hets och föga ana farorna. Här skulle stadsmissionen ha en väldig uppgift. Alla nyinflyttade borde känna, att det finns människor, som vilja hjälpa. Stå dem bi. Ge goda råd och söka ordna med husrum, när de själva äro husvilla, samt inte minst hjälpa dem till kontakt med andra ungdomar, som inte draga nedåt. Här har en stadsmission ett härligt arbetsfält.

Eller tänk på en sådan sak som varenda stadsbo väl känner till: detta bettlande vid dörrarna. Med till visshet, gränsande sannolikhet kan sägas, att 90 proc. av pengarna användas till sprit och ”Preppen”. Det är icke föraktliga summor, som förtjänas. Någon berättade för mig, att han brukade söka upp hus med hiss. Åka till översta våningen samt sedan ringa på dörr efter dörr. En dagskassa på 20 kronor ansågs inte ”vara något vidare”. Visst ska vi hjälpa dem som ha det svårt. Men man hjälper inte genom att okontrollerat ge ut pengar. Men stjälper i de flesta fall. Varenda en som är förtrogen med verkliga förhållandet ger mig rätt. Här skulle en stadsmission kunna gripa in. Vi borde hamra in i det allmänna medvetandet, att inte utan i rena undantagsfall ge kontanter. I stället skulle det upprättas ett matställe, där god och vällagad mat serverades. Mot polletter. Stadsmissionen skulle sälja sådana till företag och enskilda. De hjälpsökande finge i stället för pengar en pollett och därmed ett mål mat säkrat för dagen. Jag vet nit, att dessa polletter kunna missbrukas. Men så långt görligt är ha vi dock försökt att hindra folk från att tigga till en ”bärsa”. En av mina ”kunder” berättade för mig, att han hade en god vän, som varje dag måste pimpla två flaskor vin. Får han inte det, så blir han odräglig. ”Men var får han det ifrån”? frågade jag, ”Vin är dyrt”. Svaret blev: ”Han tigger”.

Så ha vi det kanske svåraste av allt: bostadsfrågan. Läste i en tidning häromdagen, att ”ruskväder och kyla när på senaste tiden fått Göteborgs många hemlösa att överge sina improviserade härbärgen under presenningar och i skjul och pråmar och söka sig till polisen för att få tak över huvudet”. Men polisstationerna äro ofta belagda. Det är hjärtskärande att veta, att många sover i portgångar, järnvägsvagnar, pråmar och källare. Nog skulle det väl kunna göras något för dessa stackare, som inte ha en plats, där de kunna luta sitt huvud. Tänk om det var du eller jag eller något av våra barn! Det måste finnas en lösning på denna fråga. Även om man säger, att det är för närvarande ogörligt att skaffa dessa husvilla tak. Jag vet, att en stadsmission skulle kunna lösa detta problem. Men vad stadsmissionen behöver är pengar. Utan pengar kan inget göras. Jag vet också mycket väl, att det finns sådana som föredra att ligga ute, även om de erbjöds en aldrig så skön bädd. Att få göra vad man vill är för dessa mer värt än allt. Man är rätt om sin frihet och märker föga av sitt slaveri.

En stadsmission skulle får en massa andra uppgifter. Tänk på alla dem som avtjänat straff i fängelser. Men som kommer ut i en miljö, som genast drar dem neråt. Så öppnad fängelseportarna på nytt. Eller tänk på alla, som ha bekymmer av olika slag. De ha knappast någon att vända sig till. Jag vet, att det finns massor av rådgivare och mottagningsrum. Men jag tror, att det som människor framför allt behövde känna, är att de möttes av verklig kristen kärlek. Kunde tala ut och veta, att det jag säger kommer aldrig längre. En slags bikt alltså. Ett avlastande av alla mörka tankar. En hjälp att lösa i kristlig kärlek och förståelse det ”omöjliga”. Här skulle stadsmissionen ha en oerhörd uppgift. Stadsmissionen skulle hjälpa till att taga vara på det dyrbaraste av allt – människan. Ge hjälp till kropp och själ. Men den fordrar den rätte mannen på den rätta platsen.

Vad jag här skrivit är bara några tankar, som jag tror vore lyckligt, om de nådde vidare kretsar.

Vem vill hjälpa till? Pengar finns, det är säkert. Men ha vi människor, som vilja offra? Nog borde det finnas. Sämre kan man donera till. Stadsmissionens arbete ligger i linje med Jesu vilja. ”Vad I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, de haven I gjort mot mig” säger Han.

Så är frågan: vilket svar får Han i vårt kristna samhälle? Vad säger de som ha detta livets goda här i Göteborg inför tanken att förverkliga en stadsmission?

Och vad säger Han, som ser läget och känner väl till både kassaskåpens innehåll och människors nöd?

”Jag var hungrig, husvill, naken, i fängelse, … och, I gåven mig …”.

Ja, vad ge vi?