Tiggeriförbud
Tiggeriförbud ingen lösning
Civil- och kommunminister Ardalan Shekarabi (S), som för närvarande befinner sig på ett ministermöte på Island där bland annat frågan om tiggeri diskuteras, har sagt till Dagens Nyheter att han inte utesluter ett tiggeriförbud i Sverige. Shekarabi menar också att målet måste vara att få bort tiggeriet eftersom det är inte är någon lösning på fattigdom, diskriminering och utanförskap i Rumänien och Bulgarien att vi har tiggeri på svenska gator.
Regeringens intention är nu att titta närmare på de modeller som finns i Danmark, där man har ett nationellt förbud mot tiggeri och upprepade förseelser kan ge upp till sex månaders fängelse, och Norge, där kommuner har rätt att införa lokala förbud mot att tigga på offentlig plats.
Att tiggeri inte är någon långsiktig lösning på den utbredda utsatthet och det förtryck som finns mot bland annat romer i länder som Rumänien och Bulgarien är korrekt. Men lika lite är det en hållbar lösning att förbjuda redan mycket utsatta människor att be andra om pengar för sin överlevnad. Eller för den sakens skull att inskränka rätten att ge. Den som lämnar sitt hem och sina barn för att sitta med en pappmugg utanför en butik hundratals mil bort i regn, rusk och minusgrader, gör det inte för sitt höga nöjes skull, utan för att han eller hon inte har något val. Lika lite som det går att lagstifta bort fattigdom går det att i praktiken lagstifta bort dess konsekvenser.
För att en lag skall ha någon som helst bäring måste den också kunna upprätthållas. Vill vi att polisen som redan i dag har svårt att fullfölja många av sina uppdrag, skall prioritera att jaga människor i djupaste misär, vars enda brott är att de bett om några kronor? Risken är också att kriminaliteten ökar vid ett införande av tiggeriförbud.
Inom Stadsmissionens olika verksamheter möter vi dagligen människor ur den grupp vi ser tigga på gator och torg. Vi vet hur hårt utsattheten drabbar dem och arbetar för att hjälpa och lotsa till en bättre tillvaro. Till exempel pågår projektet EU-migranter som resurs hos flera stadsmissioner i Sverige, vilket har lett till att individer som tidigare ägnat sig åt tiggeri lyckats hitta andra sätt att försörja sig. På Crossroads, Stadsmissionens center för utsatta EU-medborgare, arbetar vi sedan flera år tillbaka med att ge stöd och råd för att underlätta för människor som kommer till Sverige från bland annat Rumänien och Bulgarien att ta sig in på arbetsmarknaden.
Det är ingen lätt uppgift. Men steg för steg och med varje människas unika vilja och kompetens i fokus gör vi, och många andra inom den idéburna sektorn, det vi kan för att förändra situationen för de som tvingas tigga.
Självklart är det av högsta vikt att den svenska regeringen och även andra EU-länder för en dialog och sätter press på berörda länder att ta tag i den ohållbara läge som råder. Att man även – vilket Shekarabis ministerkollega Åsa Regner (S) tidigare förordat – stödjer organisationer som arbetar med fattigdom och utanförskap i bland annat Rumänien och Bulgarien är även det mycket betydelsefullt. Men det innebär inte att det är en god lösning att vända de utsatta EU-medborgare som finns här i Sverige ryggen genom att förbjuda dem att tigga.
Inget vi kan sopa under mattan
När civilminister Shekarabi påtalar att det knappast är en del av den svenska modellen att lösa fattigdom med tiggeri har han rätt. Där är vi eniga. Men det finns en hel del människor som faller utanför det samhällskontrakt som är den svenska modellen. Som inte har möjlighet att få sina rättigheter tillgodosedda. Både svenskar och EU-medborgare. Deras situation löses inte genom att vi sopar fattigdomsproblematiken under mattan för att vi andra skall slippa se misären.
I grund och botten handlar det här om vilken sorts samhälle vi vill ha. För Sveriges Stadsmissioner är svaret på den frågan glasklar. Vi vill ha ett Sverige där fattigdom bekämpas med lagstiftade rättigheter baserade på solidaritet med utsatta människor. Inte ett där man skickar polisen på den som tar till ett sista halmstrå för kunna att äta sig mätt.