För människorna och miljön

S:t Johanneskyrkan serverar varje dag frukost, lunch och fika från 0-25 kr. Samtidigt minskar de stadens matsvinn. Vi har föjt med en dag i kaféet som jobbar för social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet.

Klockan 06.30 kommer jag lite flåsig och nyvaken upp för trapporna till S:t Johanneskyrkan. Chauffören Janne står i dörröppningen och pratar i telefon. Volontären Joakim sitter redan vid ett av borden och dricker kaffe, redo för den dagliga turen för att hämta upp de råvaror som skänks till kaféet. Janne har jobbat som chaufför för Stadsmissionen i två och ett halvt år nu, för honom är de tidiga morgnarna inget problem.

– Jag brukar gå upp någon gång runt klockan fyra. Jag måste hinna äta min frukost i lugn och ro hemma, säger han och skrattar till.

Några minuter senare är det dags för avfärd. Vi packar in oss i skåpbilens tre framsäten, Janne bakom ratten, jag i mitten, Joakim vid den högra dörren.

Första stoppet är Ica maxi i Mölndal. Joakim ringer på porttelefonen och dörren rullas upp. Idag finns det en stor vagn med bröd samt fyra lådor med tårtor och bakverk. Säckarna med bröd läggs in längst bak i skåpbilen och lådorna med bakverk packas tätt mot sätena för att inte välta. Det går fort. Dagens första brödutdelning är klockan 09.30 och innan dess ska vi hinna förbi två ställen till, tillbaka för avlastning och morgonmöte och sedan ut på ytterligare en runda. Janne, som precis lagt på luren, berättar att det dessutom kommit en extra leverans med kaffe.

– Man kan tro att det är ett slappt jobb, men det är det inte, säger Janne. Det är lite flängigt, speciellt när det kommer extrakörningar.

– Men dagen går fort, fyller Joakim i.

Varje dag serverar S:t Johanneskyrkan frukost till 40-70 personer och delar ut bröd till ytterligare 80 personer. Mat som annars skulle ha slängts på grund av skönhetsfel eller korta utgångsdatum. Lunchen hämtar de från Stadsmissionens kök på Stigbergliden. I kyrkan finns varken tid, utrymme eller tillräcklig köksutrustning för att laga de 70-100 lunchportionerna.

– Hit kommer olika sorters gäster, allt från pensionärer och personer med missbruksproblematik till barnfamiljer och eu-medborgare. Många är stamgäster, vilket är mysigt då man bygger upp en relation med dem. Det finns mycket gemenskap här, säger Francois Hancke, livsmedelsansvarig i S:t Johanneskyrkan.

Under de senaste åren har personalen i S:t Johanneskyrkan märkt att behoven hos deras besökare har ökat.

– Det är inte bara människor som lever på marginalen som kommer hit för att det är billigt och bra, eller för att få gemenskap. Det är människor som inte har någonting. Som bor på gatan, som kommer och sover i bänkarna, som inte har någonstans att ta vägen. Mer människor som verkligen har stora behov, säger Francois Hancke.

På vägarna har trafiken börjat tätna, även om det enligt Janne märks att det är semestertider. Också på nästa stopp hämtas lådor med bröd, bullar och bakverk. På väg över Älvsborgsbron pekar urgöteborgarna bredvid mig ut var det tidigare var militärområde och berättar att det vid Ryaverken brukade vara landsväg. Tio minuter innan morgonmötet är vi tillbaka och har lastat av morgonens första skörd. En kort genomgång av dagen görs, sen är det dags för avfärd igen.

Solen står högre på himlen när vi är på väg mot en av storleverantörerna, Mat.se. Vi backar in till lastbryggan och går in till lagret där hyllmeter efter hyllmeter står uppradade med varor som ska packas till deras matkassar. Vi har en hylla med varor i kylavdelningen. Bananlådor med juice, yoghurt, grönsaker, bröd, frukt och mängder med ägg lastas upp på vagnen. De enstaka varorna i frysrummet väntar vi med tills på fredag.

– Man måste tänka på utrymmet i frysen. Vi har bara en och den är full, säger Janne.

Frys, kyl och förvaringsutrymmet är några av flera områden Francois Hancke skulle vilja utveckla. Han jobbar ständigt för att kunna ta emot så mycket funktionellt livsmedelssvinn som möjligt, och samtidigt minska det egna matsvinnet. Drömmen vore att skapa en matbank, ett centrallager för råvarorna som dessutom skulle fungera som distributör till enskilda personer och organisationer som har behov av livsmedel för redistribution.

Idéerna sprutar ur Francois. Jag frågar om odlingen som påbörjats utanför kyrkan.

– Ska jag berätta om min egentliga vision?

Och där är han igång. Utöver tankarna om matbanken skulle han även vilja ha en foodtruck, cateringverksamhet och inte minst: att genom odling och parkarbete skapa en kedja av arbetsträning, mat och hållbarhet.

Men redan i dagsläget är kaféet en arbetsintensiv verksamhet, berättar han. Någonstans bland de 20 skänkta lådorna med grönsaker finns två eller tre dåliga tomater. Allt som kommer måste därför noggrant inspekteras, sorteras och inventeras.

– Det blir jättemycket extra arbete och så funderar man, är det här ens värt det? Kostar det mer än vad det ger? Men sen har vi ju det här som Stadsmissionen står för med ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet. Men det skulle vara enklare för mig att köpa de livsmedel vi behöver, det skulle underlätta hur mycket som helst, säger Francois och skrattar.

– Men det är också det roliga med verksamheten, jag vet inte vem det är som ringer och vad jag får nu. Det är jättespännande.

Sista stoppet för morgonens turer är Pågen. 15 lådor med olika sorters bröd och bullar hämtas, sen sicksackar vi oss ut mellan höga travar med lastpallar. Det märks att Janne är van med bilturerna. De snäva svängarna och trånga passagerna på vägen tillbaka upp till kyrkan tar han problemfritt med ögonmåttet.

Klockan är 09.20 när vi parkerar vid baksidan. Utanför huvudentrén har det redan bildats kö. Om tio minuter är det brödutdelning och frukost. De sista varorna packas upp på hyllorna och brödet står redan framdukat. När dörrarna öppnas bildas två köer, en till kassan där frukostbrickorna är redo och en till skåpet där en volontär delar ut tre bröd var. Efteråt får de gäster som vill ha mer ta själva. I frukostbrickan för 10 kr ingår en smörgås, juice, yoghurt och kaffe.

– Vi säljer väldigt lite kaffe här. Det är gratis påtår, så flera kommer och tar en kopp på morgonen, umgås och dricker kaffe hela dagen. Men det har ingen betydelse, att bjuda på kaffe är det minsta vi kan göra. Vi har också en vagn med flingor och yoghurt som vi ställer vid sidan av där gästerna får ta hur mycket de vill till frukosten. Ingen ska behöva komma och säga: jag är hungrig, jag behöver mat, säger Francois.

Men det är inte en helt lätt avvägning, menar han.

– För vem ska få gratis? Egentligen ingen. Vi vill ändå att kan man, så ska man betala. Jag ser det på något sätt som en rehabilitering för att komma in i samhället där alla ska betala för sig. Om någon kommer och inte har några pengar och är hungrig, ser vi det ofta på personen. Då är det bara att ge dem allt som de vill ha – tårta, mat, du öser på.

Jag frågar hur det fungerar, om det skapar konflikter?

– Hur skulle du känna om du har betalat och så behöver inte nästa person betala? Det är väl lite taskigt, men ingen ska behöva gå hungrig från Johanneskyrkan. Kanske är det du som behöver en gratis frukost imorgon.

Frukostruschen har lagt sig men några sitter kvar, läser tidningen och pratar över en kopp kaffe. Andra har slagit sig ner vid borden och på stenmuren utanför kyrkan där solen skiner. För Francois är det viktigt att maten ska ha god kvalitet och att gästerna ska bli nöjda, inte bara mätta. Vilket han med glimten i ögat berättar kan vara lättare sagt än gjort.

– Jag har aldrig varit på ett ställe där det är så mycket som inte är bra, folk som vill ha extra av något, mindre av något annat. Det är jättemånga krav, säger han och skrattar till.

– Men då tänker jag också så här: ja visst, frukosten kostar 10 kr, men med tanke på många av våra gästers ekonomiska förutsättningar är det inte så konstigt att de har önskemål. Det har ju jag också när jag köper frukost. Man måste tänka på människors olika livssituationer.

Nästa stopp är bara några meter bort. Från Stadsmissionens kök på Stigbergsliden hämtar vi pannbiff med kokt potatis och svampsås, samt fänkålsossobuco med saffransris. Strax efter klockan tolv kommer nästa våg av gäster, kön ringlar sig bak mellan kyrkbänkarna. Janne och Joakim äter fort, tiden rinner iväg och det är snart dags att åka mot Gårda och Dahls bageri. Men en snabb rökpaus hinns med, Janne har stenkoll på klockan och det är ingen idé att åka för tidigt. Vi får inte komma in förrän prick klockan 13 ändå, när Dahls stänger. Då får vi däremot tömma så gott som hela butiken.

Tillsammans med en till organisation och en man som hämtar bröd till sina grisar packar vi ned surdegslevain, småfrallor, bullar, kransar och längder i våra blåa lådor. Tio minuter senare är butiken tömd och alla har rullat iväg.

– Livsmedlen som vi hämtar från donatorerna skulle annars ha åkt rakt i soporna. Istället kommer vi och bara poff – borta, säger Francois Hancke och knäpper med fingrarna. På det här sättet får företagen möjlighet att bidra till ett mer hållbart samhälle och samtidigt kan vi bjuda våra gäster på fantastisk mat.

Efter dagens andra brödutdelning kl. 13.30 lugnar det ned sig i kaféet. Joakim slutar efter hämtningen från Dahls men Janne är kvar för att lämna tillbaka matkantiner och fixa det sista. Dagens personal bytts ut mot kvällens, onsdagens soppmiddag förbereds och borden torkas. Bredvid kassan står en korg med bullar för folk att ta ur. Brödet som blivit över står framme i lådor.

– Det håller sig inte så länge och imorgon får vi lika mycket, så det är bara att dela ut. Det är härligt, jag älskar att kunna bjuda. Framförallt gästerna här. Vi har haft mackor med kräftstjärtar och hummer på, det är helt otroligt. Och den kostar 7 kr oavsett om det är hummer eller leverpastej på den. Det är underbart, jag älskar att kunna ge det bästa till dem som behöver det mest. Det är fantastiskt att kunna säga; här, nu har vi stekt massor med bacon och korv, det är bara att ta. Och folk kanske tar mycket ibland, haha, men det är skönt att kunna äta sig riktigt mätt. Det är lite som att vara hemma och bjuda över gäster på mat, det är samma känsla. Man blir jätteglad och stolt över det, säger Francois Hancke.