”Sarah”

”En natt var det värre än vanligt. Jag blev på riktigt rädd för att bli ihjälslagen. Och jag visste att min dotter låg vaken i rummet intill. När han några timmar senare sov, gick jag in till henne. Vi tog på oss skorna och jag höll henne i handen när vi smög ut genom dörren.

Vi fick hjälp att fly den natten. Allt gick så snabbt, vi fick inte med oss några grejer. Min dotter saknade sina gosedjur. Hon var arg på att pappa bor kvar när vi inte får göra det. Det är jag med nu.

Jag har fått berättat för mig att hon efter några månader på det skyddade boendet pratade med personalen om att hon ville att jag skulle skratta igen. Det gör ont.

Det tog lång tid innan jag vågade lämna. Jag visste inte hur jag skulle kunna. Han sa ofta saker som ”Ja men gå då. Vad tror du? Vart ska du gå? Ska du bo på gatan med ett barn?”.

Och det är svårt att hitta någonstans att bo. Jag kan inte flytta tillbaka. Han bor kvar. Jag kan inte köpa en lägenhet med de skulder och lån han skrivit i mitt namn. Min kötid till en hyresrätt räcker inte långt. Vi flyttar runt mellan vänner och andrahandskontrakt. Min dotter slutade på fotbollen för att vi var tvungna att flytta till andra sidan stan. Jag vill att hon ska få stabilitet. Veta att hennes rum är hennes, att hon ska få stanna där.

Och jag vill känna mig trygg. Jag vill kunna stänga en dörr om mig, om oss, och veta att det här är vårt hem. Här kommer ingen åt oss”.

/Sarah
*Sarah heter egentligen någonting annat