Samhällsutmaningar kräver samarbete

Frågan för Samsnack i april var om idéburen kraft kan lyfta ett närområde och svaret, enligt Steve Chalke är ja! Vad som krävs är en stark vision, mod, långsiktigt arbete och inte minst samarbete. Chalke är grundare av den brittiska idéburna organisationen Oasis vars arbete bygger på starka, engagerade gemenskaper som tillsammans driver positiv förändring i lokalsamhället.

Samhällsutmaningar kräver samarbete

Martin Ärnlöv, direktor på Göteborgs Stadsmisson, inledde Samsnack, som för första gången hölls på engelska, med att kort reflektera över hur Sverige en gång i tiden var ett globalt föredöme i att bygga ett starkt välfärdssamhälle, men att det inte längre är fallet. Andra länder har kommit ikapp eller till och med gått om Sverige inom områden som trygghet och ekonomisk säkerhet. Han betonade att dagens samhällsutmaningar är mycket mer komplexa och kräver samarbete mellan offentliga sektorn, civilsamhället och näringslivet.

Människan är skapad för att tillhöra, älskas och bli sedd

Steve Chalke började med att prata om människan som art. Homo sapiens har funnits i ca 200 000 år, och i nästan hela den tiden har vi levt i små, sammanflätade gemenskaper. Han säger att våra hjärnor är bokstavligen byggda för samhörighet och samarbete men att vi under de senaste 150 åren har brutit med detta, utan att förstå konsekvenserna.

Steve beskriver att mycket av det arbete Oasis gör baseras på hjärnforskning. Med hjälp av den ser vi idag hur avgörande relationer är och exemplifierar med att redan en två dagar gammal bebis känner skillnad på sin mamma och andra människor. Steve menar att vi är skapade för att tillhöra, älskas och bli sedda. När vi inte får det, skapas psykisk ohälsa, sociala problem och känslor av utanförskap, särskilt bland barn och unga.

Han berättar om en ensamstående mamma han träffade som bröt ihop under ett samtal, hon försökte göra allt, men kände att hon inte räckte till. Och det var just poängen, säger Steve, hon skulle inte behöva klara allt själv. Vi är inte gjorda för att leva ensamma. Vi är skapta för gemenskap.

Han delar även berättelser från Oasis boenden för unga kvinnor. Många av dem hade varit med om så mycket trauma att de inte visste hur man tog emot kärlek. Deras hjärnor hade inte fått utvecklas som de borde, inte för att de var ”fel”, utan för att de aldrig blivit älskade. Det krävdes tid, tålamod och kärlek.

Steve beskriver hur han själv behövde förändra sitt sätt att tänka. Det räcker inte att erbjuda boende här, utbildning där och vård någon annanstans. Allt måste hänga ihop. Människor är hela varelser, och deras behov går inte att lösa i separata stuprör.

Han avslutar med att påminna om vad utbildning verkligen handlar om. Det är inte bara fakta och ämnen, det handlar om att förstå sitt värde, sitt syfte, sitt hopp. Annars riskerar vi att lära unga att räkna men lämna dem kvar i inre fattigdom.

AB Framtiden är med och förändrar utsatta områden

Anna-Karin Trixe är, strategichef på AB Framtiden, som ägs av Göteborgs Stad, med ett uppdrag att skapa samhällsförändring. Cirka 25 % av Göteborgs invånare bor i deras lägenheter.

År 2020 bestämde sig Göteborgs stad för att göra en stor förändring. Bakgrunden är att det finns sex områden i staden där det inte längre är tydligt vem som bestämmer. Troligen är det kriminella nätverk som styr. Här bor cirka 85 000 personer, alltså en stor del av Göteborg. Gängen är ihärdiga och alla vet vem som styr. Det fanns även problem med dåliga skolor, dålig tillgång till vård och andra välfärdstjänster.

AB Framtiden fick uppdraget att lösa problemen. Gärna snabbt, inom fem till tio år. De visste att mycket bra saker redan gjordes men verkade inte räcka till för att skapa tillräckligt stor förändring. De funderade på om de kanske gjorde rätt saker men på fel sätt. De kom fram till att det handlar om hur vi gör saker och tog två strategiska beslut:

• Skala upp – Gör allt vi vet funkar men i mycket större skala. Låt det kosta pengar och samla många initiativ samtidigt i lokalsamhällena.
• Bryta silos – Kliv utanför de egna ramarna och börja samarbeta med andra aktörer, som skolor och vården.

Hon säger att det varit svårt och frustrerande, men också lärorikt och effektivt. Resultatet talar dock sitt tydliga språk. År 2020 kände de som bodde här sig otrygga. Skolorna var dåliga, och de är fortfarande inte bra. Men säkerheten har förbättrats dramatiskt. Idag, fem år senare, känner sig invånarna i dessa områden tryggare än människor i resten av staden, vilket visar att förändring är möjlig om man verkligen vill.

Rosa Huset i Lövgärdet vill finnas till för unga och sprida hopp

Magnus Brenner arbetar som pastor i Rosa Huset i Lövgärdet och berättar om arbetet där, ett område som ofta beskrivs som utsatt – men han vill understryka att det också är ett område fullt av fantastiska människor som kämpar för en bättre framtid.

Rosa Huset är en del av Equmeniakyrkan, där man länge satsat på barn och unga, bland annat genom scoutverksamhet. Den har utvecklats till flera former: skolscout (efter skoltid), fritidsscout och samarbeten genom initiativet Skola som arena – där skola, bostadsbolag, föreningar och socialtjänst samarbetar.

Det långsiktiga målet är att förbättra uppväxtvillkoren för barn och unga i området. En central del i det är att erbjuda meningsfull fritid, kulturaktiviteter och ledarskapsutbildning. De såg behovet av unga ledare, och startade därför ledarskapsprogrammet Kompass, i samarbete med vårdcentralen och bostadsbolaget Poseidon Efter utbildningen kan ungdomarna få ett års anställning och arbeta vidare som ledare.

Magnus lyfter fram att relationer, tillit och samarbete är grunden för förändring. Ingen aktör kan vända utvecklingen ensam, men tillsammans kan man nå längre. Kyrkans roll har också utvecklats – från att bara driva sin egen verksamhet till att delta i ett större lokalt partnerskap där man lyssnar, lär och bygger gemensam kraft.

Han avslutar med att säga att det är mycket roligare och mer meningsfullt att arbeta när man ser att förändring faktiskt händer – tillsammans.

Samverkan för hopp och förändring

Efter de tre inledande talarna följde ett modererat panelsamtal lett av Sandra Stene, strategisk chef på Räddningsmissionen.

Steve Chalke inledde med att säga att han kände igen sig i det svenska sammanhanget. Han poängterade att bostäder i sig inte löser sociala problem – det krävs en känsla av gemenskap, mening och delaktighet. I England arbetar han med bostadsbolag i utsatta områden, exempelvis i södra London där gängkultur dominerar. Han berättade om ett pågående projekt i Bristol där man planerar att bygga inte bara bostäder, utan även en skola, ett center för barn med särskilda behov samt flera barnhem – allt på samma plats. Målet är att skapa ”plats” snarare än bara bostäder. Han betonade att projekt som dessa kräver vision, mod och uthållighet, och att samverkan med kommunen är avgörande.

Sveve delade ett citat från kyrkofadern Augustinus, “Hopp har två vackra döttrar: ilska – över hur världen ser ut – och mod – att se till att det inte förblir så.” Detta, menade han, fångar kraften i hoppfullt engagemang.

Anna-Karin Trixe höll med och betonade vikten av att civilsamhället vågar kliva fram, trots frustration och hinder. Hon uppskattade den lösningsorienterade attityden hos Steve, och sa att även om det är svårt ibland att samarbeta över sektorsgränser, så är det enda vägen framåt. På frågan om hon såg någon utmaning i att arbeta med organisationer med en trosbaserad grund svarade hon nej och menar att det inte är ett problem om man inte gör det till ett. Det viktigaste är att ha respekt för varandras olika roller och att hitta en gemensam grund är det viktiga.

Magnus Bramer lyfte deras samarbete med det kommunala bostadsbolaget Poseidon som ett bra exempel. De får tillgång till nyhetsbrev och kommunikationskanaler för att nå ut med information om exempelvis kyrkans scouter. Rosa Huset, som ligger mitt i området, är en samlingspunkt. Han lyfte fram vikten av att bygga förtroende genom möten och som exempel nämnde han den Iftar-fest de ordnade tillsammans med andra aktörer under Ramadan, där olika grupper delade mat och gemenskap. Sådana initiativ bygger tillit och skapar vardaglig integration. Han betonade också behovet av långsiktighet och stabil närvaro – många projekt kommer och går, men kyrkan vill vara en konstant och hoppfull kraft i området, särskilt för barn och unga.

På frågan om hur Steve och Oasis lyckats skapa så många och så olika projekt, lyfte han tre nyckelfaktorer:

• Vision och mod – att våga tro på att förändring är möjlig.
• Långsiktighet – Oasis har funnits och arbetat i mer än i 40 år.
• Var en del av lösningen – kom inte bara med problem till kommunen, utan erbjud din hjälp. Det är ofta så samarbeten börjar: ”Vad behöver ni? Vi har inte mycket, men vi vill hjälpa till.”

Magnus Bramer höll med om att kortsiktiga projekt ofta skapar uppgivenhet, särskilt när de snabbt avlöses av nya initiativ. Hans vision för kyrkan i Lövgärdet är att vara en trygg och kreativ plats som förmedlar hopp, särskilt i samverkan med unga. Det handlar om att hålla fast vid sina värderingar och vara beredd att anpassa metoderna – men inte uppdraget.

Anna-Karin Trixe fick avsluta samtalet med några ord om sin vision för ett samhälle. Hon menar att det handlar om att försöka bryta kopplingen mellan fattigdom och andra faktorer.
Människor ska ha alla möjligheter att leva ett bra liv, även om de lever under fattiga förhållanden. Om de dessutom kan öka inkomsten över tid, är det fantastiskt – men det är inte det viktigaste. Varje barn som växer upp i deras områden ska ha alla möjligheter och alla chanser – och inte börja livet med ett sämre utgångsläge.

Nästa Samsnack äger rum fredag 9/5 på Skeppet, då med ämnet ”Lågaffektivt bemötande i socialt arbete”.