Moment 22

Stadsmissionen ser en förändrad bild av hemlösheten växa fram. En bild där allt fler människor inte får, eller ens klarar av att söka, hjälp men som inte heller lyckas ta sig ur sin situation på egen hand.

– Självklart är jag glad. Men jag har betalat ett pris för den. Yosef Amin håller en knuten näve framför munnen och hostar till innan han fortsätter:

– Jag har betalat ett pris för den i fem och ett halvt år. Det är inte rätt.

Yosef har precis fått en lägenhet. Nu är det en vecka kvar tills att kontraktet skrivs på. Fram till dess bor han på vandrarhem. En av de bättre tillfälliga boendelösningar han haft under de senaste fem och ett halvt åren som hemlös i Göteborg. 

– Jag skäms inte över att jag var hemlös, det händer. Alla människor kan göra fel och ska inte dömas för det hela livet, säger han.

FÖR YOSEF BÖRJADE det med att han efter två år sa upp lägenheten i Kalmar han fick när han kom till Sverige. Han skulle resa utomlands en längre tid och ville inte att den skulle stå tom. När Yosef kom tillbaka flyttade han till Stockholm.

– Jag letade efter jobb, men det var mycket svårt. Jag har inte jobbat med händerna innan, jag hade ett kontorsjobb i mitt hemland. Jag sa att jag kan lära mig. Men det var svårt, de vill alltid ha referens och erfarenhet. Jag bodde på härbärgen och vandrarhem. Jag stannade där i ett och ett halvt år, sen blev jag trött. Det är inte ett liv, säger han.

Yosef flyttade från Stockholm och hoppades att svårigheterna med att få jobb och bostad kanske berodde på att det är en storstad. Därefter har han bott i Luleå, Umeå, Malmö och Jönköping innan han till sist hamnade i Göteborg.

– Jag bodde i alla städer i två, tre månader. I varje stad var det samma sak. Det var svårt med lägenhet men jag tänkte att om jag stannar ett tag, kanske jag får ett jobb. Om jag får ett jobb, får jag lite pengar och kan hyra en lägenhet i andra hand. Men det var svårt med jobb, säger han.

Snart tog pengarna slut. Yosef hade dessutom skulder hos kronofogden som gjorde det ännu svårare att få en bostad på den öppna bostadsmarknaden. Och utan egen bostad hade han väldigt liten chans till skuldsanering. Kontakten med Stadsmissionen startade i Gatljusets gamla lokaler, som då var en öppen verksamhet med nattplatser. Yosef använde dock inte nattplatserna. Han hyrde i andra hand, hyrde svart, sov hos bekanta och till slut utomhus. Men han brukade komma till Gatljuset för att spela schack och prata fotboll med Lars Eriksson, vägledare på Gatljuset.

 – Efter att Gatljuset flyttade hade vi ett glapp där vi inte hade kontakt, berättar Lars Eriksson. Vid ett senare tillfälle var jag vid de gamla lokalerna innan de revs, och hittade Yosef där bland bord och bänkar som fanns utanför, sovandes. Då förstod jag att det inte gick så bra för honom. Vi kom överens om att försöka göra något åt det här.

Yosef hade under en längre tid fått försörjningsstöd men inte lyckats ta sig vidare. Han satt fast i ett moment 22. Utan arbete kunde han inte få bostad, och utan bostad hade han svårt att söka, och kunna sköta, ett arbete.

– Jag fick ett tillfälligt jobb en gång. De ville ha mig, men jag kunde inte ta det. Jag skulle vara klar klockan ett på natten. Var skulle jag sova då? Utomhus för att sedan gå till jobbet på dagen? Säger Yosef.

LARS OCH YOSEF påbörjade vad som skulle bli en långdragen process och bestämde sig för att börja med att söka sjukvård. Yosef hade problem med lungorna och andningen, vilket visade sig vara lungemfysem som försämrades av att han sov utomhus. Han blev sjukskriven och via stadens fältenhet fick han akut nattplats. Det framkom även att han mådde dåligt psykiskt, vilket längre fram klassades som posttraumatiskt stressyndrom från krigs- och tortyrupplevelser.

– Vi sökte hjälp med kris- och traumahantering och det var en lång process i sig, det är ett väldigt litet nålsöga för att bli antagen som patient, och paradoxalt nog kräver det en stabil social situation, säger Lars Eriksson.

Yosef hamnde i ännu en moment 22-situation. För att få behandling var han tvungen att ha en stabil social situation med boende, och för att hitta ett boende behövde han hjälp. Socialtjänsten bedömde dock att han inte ingick i den målgrupp som via dem kan få hjälp med bostad.

– Vi bjöd in socialtjänsten till det här mötet med kris och Det var på något sätt startskottet till att bevisa att Yosef inte kunde räknas tillhöra den vanliga målgruppen självständiga personer.

Efter ett första avslag samlades mer underlag och fördjupade utlåtanden från läkare in. Förslaget kom då att han kunde söka bostad någon annanstans i landet, trots att hans sjukdom och behandling begränsade honom geografiskt. En ny ansökan och utredning gjordes. I denna omgång fick Yosef bifall, han skulle få hjälp. Socialtjänsten föreslog en remiss till fastighetskontoret för ett så kallat kommunalt kontrakt, som går att söka med referenser. Efter tre-fyra månader kom ansökan tillbaka. Avslag. Yosef var inte folkbokförd i Göteborg, vilket man missat att kontrollera. Lars hjälpte honom att skriva sig på kommunen och gjorde en ny ansökan.

– Ytterligare tid förflöt och det blev avslag igen. Fastighetskontoret äger fortfarande rätten att ta beslut, och då blev det nej, han måste ha referenser först. Så han behövde få ett referensboende. Tillbaka till socialtjänsten igen. Nu fick det vara nog, säger Lars.

Med en ursäkt för hur Yosefs ärende hade hanterats satte socialtjänsten igång med att söka bostäder med stöd. För två veckor sedan, två och ett halvt år efter att Lars och Yosef satte igång processen, fick Yosef beskedet att han har fått en lägenhet.

– Min handläggare sa till mig ”varför har du inte fått den här tidigare? Du borde fått den för länge sedan”. Jag skulle inte ha klarat kontakten med socialen utan Lars. Han har följt med mig på nästan varje möte. Jag försökte gå själv men det blev kaos. En gång sa jag till handläggaren:  ”jag är en person”. Yosef tittar mig i ögonen, väntar tyst en stund och fortsätter sedan:
– Prata med mig som en person. Du skickar runt mig som en boll och jag förstår ingenting.

FÖR YOSEF HANDLADE mycket av hjälpen av Lars och Stadsmissionen om att bevisa att det fanns försvårande omständigheter som gjorde att han inte klarade av sin situation på egen hand. Yosef viker sin mössa på längden, tvinnar den runt handen när han pratar.

– Lars har hjälpt mig i två och ett halvt år, han vet allt om mig, stort och smått. Jag säger inte att jag är perfekt, jag har gjort fel.

Yosef berättar att när det vissa nätter blev kallt, när centralstationen och Nordstan hade stängt och han inte visste var han skulle gå, gick han till casinot.

– Jag blev spelberoende. Men hur blev jag spelberoende? Om jag hade ett hem, skulle jag inte spela.
– Till slut vaknade jag och sa, vad fan är det jag gör? Så jag slutade. Men det finns folk som inte slutar. De fortsätter, fortsätter, fortsätter. När man är hemlös får man andra problem. Man blir narkoman, alkoholist, spelberoende, kriminell. Det finns folk som klarar det bättre, som tänker att det blir bättre imorgon. Men andra ser bara att nej, det är samma sak imorgon som idag, och därför ska jag dricka och glömma. Men de glömmer inte. De vaknar och alla problemen är tillbaka.

Yosef har läst ekonomi, kan fem språk, har en egenskriven diktsamling på arabiska och förklarar för mig varför börsen rör sig upp och ned. Sen skrattar han med hela ansiktet och säger att nu blir det för krångligt, jag kan inte förklara mer. Förut, innan han blev sjuk, höll han även på mycket med sport. Han är ett stort fotbollsfan, Arsenal är hans lag sedan 31 år tillbaka. Men själv har han framförallt tränat boxning. Det är en speciell träningsform berättar han. För att bli boxare behöver man springa fem dagar i veckan, minst en mil åt gången, i en månad. Sen behöver man hoppa hopprep i två-tre månader. Sen kan man börja träna boxning.

– Ibland när jag ser människor träna, blir jag mycket ledsen för att jag inte kan göra det nu. Men jag spelar schack istället. Jag spelar i Johannesyrkan varje dag. Det är inte professionellt, men det spelar ingen roll. Jag behöver inte vinna. Det är bara enjoy time.

SEDAN NÅGRA MÅNADER tillbaka har personalen på Gatljuset sett en kraftig ökning av besökare som likt Yosef fallit mellan stolarna.

– Nu har vi ju tillslut fått gehör och Yosef har fått en lägenhet. Och det offentliga har ingen skyldighet att tillhandahålla bostäder eller att vara behjälplig med anskaffning av bostad för den som saknar bostad. Men som jag ser det uppstår ett systemfel när det offentliga gör bedömningen att den personen i fråga är självständig och inte tillhör målgruppen, utan att ha tagit hänsyn till om hen har förmåga att kommunicera och redovisa sin faktiska situation eller inte. Utfallet blir ovisst och avhängit om alla faktorer som påverkar har tagits med eller inte i bedömningen. Om den personen, som i Yosefs fall, de facto inte har klarat av att skaffa en bostad under flera år, tycker jag att det är rimligt att göra en grundlig utredning i syfte att ta reda på hur det kommer sig. Jag kunde inte heller se detta direkt i Yosefs fall. Det tog tid i vår kontakt att få fram alla försvårande omständigheterna som att det fanns ett spelmissbruk som var sprunget ur ett posttraumatiskt stressyndrom, lungemfysem, språk- och kultursvårigheter, dålig samhällsorientering. Alla de här sakerna som på något sätt leder fram till att han inte klarade av sin situation.
– Den enskilde måste kunna lita på att det offentliga utreder situationen oavsett vilken förmåga den hen själv har att kunna hjälpa till. Annars blir det rättsosäkert. I det här fallet blev utfallet ett annat när Stadsmissionen trädde in, vilket naturligtvis är orimligt, säger Lars Eriksson.

LÄGENHETEN YOSEF HAR fått har han ett andrahandskontrakt på i ett och ett halvt år. Under tiden erbjuds en stödfunktion som formas efter det behov han har.  Efter den tiden, förutsatt att hyrorna betalas i tid och att hyreslagen följs, har han sedan möjlighet att ta över kontraktet. Men idag ska han tillbaka till vandrarhemmet. Ikväll är det en VM-kvalsmatch som gäller.

– För att gå vidare måste Holland vinna med 7-0 över Sverige. Jag tror inte det kommer att gå.