Javiera

Hon var mitt i karriären, sjöng i Melodifestivalen och dansade i flera uppsättningar. Utåt sett var allt bra, men bakom stängda dörrar pågick misshandeln. I S:t Johanneskyrkans självhjälpsgrupp hittade Javiera Muñoz styrkan som gjorde att hon slutligen kunde lämna det destruktiva förhållandet. I december sjunger hon på Stadsmissionens julkonsert.

Det kunde räcka med att hon tittade på en man på tv:n. Eller att hennes kläder var för utmanande. Eller att pastan inte var tillräckligt salt. En liten vardaglig händelse och aggressiviteten triggades igång.
– Om jag sade emot blev han ännu argare. Det är därför man tystnar. Hotet om våld finns där hela tiden, berättar Javiera Muñoz när vi ses över en kopp te på ett kafé i Göteborg. Eftersom hon har skyddad identitet måste det vara på en allmän plats. Ingenting får ha koppling till hennes hem eller vanor.

Javiera är som jag minns henne från tv, liten och späd med rakt svart hår. Det har gått tio år sedan hon senast var med i Melodifestivalen med låten No hay nada mas. Det kunde ha varit lyckliga år mitt i karriären, men istället blev det en helvetisk tillvaro tillsammans med en man som slog henne. De träffades genom jobbet, han var också dansare, och Javiera föll för hans idoga uppvaktning. Efter ett år tillsammans gifte de sig. Då hade redan första slaget kommit.
– Han slog mig med knytnäven rakt i ansiktet, säger Javiera Muñoz. Jag blev chockad, försökte rymma hem till mamma men halkade i regnet. Så blev jag rädd och vände tillbaka.

När det gäller kvinnomisshandel är rekommendationen att man ska gå direkt, vid första slaget. Javiera håller med, men verkligheten är så mycket svårare.
– När första slaget kommer är man redan så rädd, nedtryckt och isolerad att man inte vågar lämna mannen, förklarar Javiera. Hon träffade sin man efter en livskris, något som hon tycker kännetecknar många misshandlade kvinnor. Man är sårbar, tror att man träffat mannen i sitt liv och hör inte varningsklockorna ringa.

I våras kom Javieras bok Clownen gråter på bokförlaget Norlén Slottner. När man läser den förstår man att rädslan för att bli dödad var en realitet. I en scen beskriver Javiera hur hon och maken tittar på en konsert med Carola på tv:n då mannen plötsligt blir svartsjuk på en av musikerna som Javiera arbetat tillsammans med. Efter anklagelser om otrohet tar han en flaska och slår till Javiera i bakhuvudet.

Trots denna helvetiska vardag fortsatte de att arbeta tillsammans. Men 2006 gick det inte längre. En utlandsturné gick åt skogen – Javiera vägde 45 kilo, hennes blåmärken gick inte att dölja och hon kunde knappt röra sig på scenen. Så fick hon tips om en självhjälpsgrupp i S:t Johanneskyrkan.
– Jag har alltid varit troende, utan min gudstro hade jag inte orkat. När jag kom till mötena mådde jag pyton, men det var skönt att se att man inte var ensam om sina sjuka upplevelser. Vi uppmuntrade varandra att hitta styrkan igen, att det inte var vårt fel att vi blev slagna och att vi hade rätt till våra egna kroppar, säger Javiera.

Ett år senare, då mannen nästan dödat henne genom att kasta henne mot en kant så att hon spräckte skallen, lyckades Javiera rymma till Kriscentrum för kvinnor där hon fick skyddat boende. Hon bröt all kontakt och lämnade in en polisanmälan om misshandel. Tack vare alla bevis och gamla polisanmälningar kunde mannen åtalas. 2010 dömdes han för grov misshandel.
– Jag vill uppmuntra andra som blir misshandlade att dokumentera och spara allt: dagboksanteckningar, bilder, sms, läkarundersökningar. Utan dessa bevis är det svårt att väcka åtal.

Idag är Javiera stark nog att tala om det som hänt. Men hon är också besviken på samhällets misstag och feghet. Till exempel fick hon inte veta när ex-mannen hade permission – något som kan vara livsfarligt. Likaså sörjer hon att inte någon ingrep eller lade sig i när misshandeln pågick. Vänner, kollegor och grannar måste ha hört hennes skrik och sett hennes blåmärken – men de förblev tysta. Utom en gång.
– Det var ett främmande par som kom fram till mig i affären. De lade handen på min axel och frågade: Hur mår du egentligen? Jag hade önskat att fler hade vågat fråga, säger Javiera som med sin bok vill hjälpa kvinnor som befinner sig i samma situation som hon.

Men Javiera vill också ge något tillbaka till dem som faktiskt stöttade henne. Därför har hon erbjudit sig att sjunga i en julkonsert i S:t Johanneskyrkan. Hon förlorade sin karriär, men musiken – och tron – är fortfarande en läkande kraft i hennes liv som hon vill dela med sig av.
– Jag är inte samma glada och lättsamma flicka som jag var förut, men jag är fortfarande Javiera. Och det är helt okej, för jag lever, säger hon.