”Jag tror inte att vi är ens hälften så komplicerade som vanliga svenssons”

Varje år möter vi ca 50 000 människor bara i vår verksamhet i S:t Johanneskyrkan. Här berättar Esbjörn, en av våra besökare, om sig själv och om hans upplevelse av hemlöshet.

“Jag upplever att folk har blivit mer medvetna om hemlöshet. Vanliga människor har börjat fatta att vi finns. Att det är alla kategorier av människor som är hemlösa, många unga. Men det gör också det svårare att sova var som helst. Om man sov i ett utrymme där folk kom på att man sov förr, ställde de fram fil och flingor. Nu gör man det svårare för oss att komma in istället.

Jag hade ett boende i fem, sex år. Att bli av med det igen var en käftsmäll. Nu bor jag hos olika kompisar och så, det är tröttsamt och tungt. Man behöver den där fasta punkten, en dörr att stänga om sig och en plats att ställa av sig väskan på. Den här förbannade ryggan vi släpar runt på hindrar oss, så fort jag går in på ett bibliotek eller på en spårvagn med den blir jag uttittad.

Det är hysteriskt nu med Corona, men jag förstår ändå hysterin. Jag är själv i riskzonen, men någonting kommer jag ju dö av ändå så det är väl bättre att dö av sjukdom än av drogerna. Men det är klart, man gör ju det man kan och ska, jag spritar ju händerna och så. Än så länge är det bra att man kan sätta sig här i S:t Johanneskyrkan om dagarna, här är det ingen hysteri.
Det är ett unikt ställe, att man får alla grupper att jobba mot samma mål – en schysst vardag. Att få ta en kopp kaffe och snacka lite. Alla tror att vi hemlösa är så komplicerade, men jag vet inte. Jag tror inte att vi är ens hälften så komplicerade som vanliga svenssons.

Vi lever inte på samma premisser som alla andra. Vi får inte chansen. Vi ska smälta in bland allmänheten i insprängda lägenheter, men det är inte samma sak för oss. Vi har alltid kontroll på oss. Det är alltid upp till bevis. Vi ska visa att vi kan, vi kan, vi kan.

Det känns snopet att vara här ute, utan boende, igen. När jag trodde att jag hade sagt hej då till det livet och att jag inte skulle tillbaka. Men den här gången slipper jag göra det själv. Min tjej sitter där borta.

Jag önskar att man kunde få upp ögonen för oss hemlösa och få människor att sluta döma oss, att börja se oss som jämlikar. Men i vardagen är det jag eftersträvar ett gott skratt och några leenden. Och så lite varmare väder”.

/Esbjörn, besökare i S:t Johanneskyrkan

Vill du höra fler berättelser från människor vi möter? Följ oss på instagram: @gbgstadsmission