”Jag skäms så fruktansvärt. Jag vill inte vara i den här situationen.”

Hemlöshet kan se ut på många olika sätt. Berättelsen nedan kommer från en pensionerad kvinna som vi mött i våra verksamheter. Hon halkade efter med hyran och sjukvårdsfakturorna hamnade hos inkasso när pengarna inte räckte. En dag fick hon besked om vräkning.

”Lägenheten var för stor och dyr för bara mig. Men det var svårt att skiljas från den. Det är ju här vi haft alla minnen, här barnen har växt upp, här livet har pågått.

Vi har haft det bra även om vi inte haft så mycket pengar över. Barnens pappa har aldrig varit med i bilden. Jag har bott själv med dem och försörjt oss alla med min lön. Men jag har inte kunnat spara så mycket.

Nu är de vuxna och har inte bott hemma på länge. Jag har tänkt att jag borde byta till något mindre och billigare. Men allt gick så snabbt. Kroppen gjorde för ont och sjukskrivningen kom plötsligt. Jag hade ingen chans att gå tillbaka till jobbet innan det var dags för pension.

Helt plötsligt var jag sen med att betala flera av hyrorna. Patientavgifterna och medicinkostnaderna skenade iväg. En månad hade jag svårt att betala hyran. Samtidigt gick mina vårdfakturor till inkasso.  Luften gick ur mig.

Min energi räckte bara till att ta mig till mina läkarbesök och rehabilitering. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville inte besvära barnen. De har fullt upp med sitt eget, med barn och jobb och allt. Jag sa det inte till någon.

En dag fick jag beskedet om vräkning.

Jag skäms så fruktansvärt. Jag vill inte vara i den här situationen. Jag är en vuxen människa. Jag har tagit hand om mina barn och barnbarn, och nu kan jag inte ta hand om mig själv.

Enligt socialtjänsten tillhör jag inte målgruppen. Jag har fått hjälp med nödbistånd till vandrarhem när min sjukpenning är slut för månaden. Mina saker är magasinerade. Jag saknar dem. Jag saknar att kunna bläddra i fotoalbumet och se på bilder när barnen var små, att dricka kaffe ur min egen kaffekopp och att kunna bjuda hem mina älskade barn och barnbarn.

Jag har alltid jobbat och försörjt mig själv och barnen. Jag har varit sparsam och alltid fått pengarna att räcka till. Men jag orkade ju inte – sjukdomen tog på krafterna och det var så svårt att förlora kontakten med jobbet. Det är ju det jag har haft sedan barnen flyttade hemifrån.

Jag vet inte hur jag ska göra. Nu är det snart ett år sedan jag förlorade min lägenhet. Kanske kan jag lyckas få ett kontrakt som inneboende?”

Kvinnan på bilden är inte samma som i berättelsen.