”Jag hade själv behövt en peer support när jag kämpade”

Mary Larsen anställdes som peer support på Göteborgs Stadsmission under våren 2024. Nu jobbar hon på den brukarstyrda mötesplatsen och kan tack vare sin egen erfarenhet av ett liv i utsatthet hjälpa andra. Läs Marys berättelse här. 

”Ingen såg mig, ingen ville ha mig, ingen hörde mig”

Jag har levt i ett utanförskap och i en utsatthet ända sedan barndomen. Mina föräldrar kunde inte ta hand om oss så jag och min lillasyster blev omhändertagna och fick flytta till ett familjehem. Tyvärr ville familjehemmet bara ha min lillasyster och behandlade mig som det svarta fåret i familjen. Det destruktiva fortsatte och jag levde i ett utanförskap där ingen såg mig, ingen ville ha mig, ingen hörde mig. Jag hade ingen trygghet och visste inte vad kärlek eller tillit var. Så jag hade ingen direkt barndom, och det följde även med in i tonårslivet. Till slut gjorde jag revolt vilket ledde till att jag fick byta familjehem och där tog det hemska äntligen slut för mig. När jag bodde där kunde jag börja i terapi och faktiskt få bearbeta min barndom. Efter att jag hade flyttat började dom tyvärr behandla min lillasyster illa istället. När jag fick höra hur hon hade det tog jag mod till mig och kontaktade högsta nämnden och socialtjänsten och berättade vad som egentligen pågick i familjehemmet, och då kom socialtjänsten och hämtade min lillasyster på studs. Där och då fick jag upprättelse på att bli sedd och hörd, och att jag klarade av att göra det och hjälpa min syster har även hjälpt mig väldigt mycket i min egen bearbetning.

”Till slut blev det för mycket”

När jag var 18 år blev jag gravid och fick en son. Jag fick inte längre bo kvar i familjehemmet utan flyttade då till ett ungdomshem. Det var jättetufft men jag ville ge det en chans, att vara mamma. Jag försökte mitt bästa med min son men det var svårt att ge honom den kärlek, trygghet och stabilitet som han behövde. Jag försökte hitta fel på mig själv för att andra såg fel i mig. Till slut blev det för mycket och jag blev fysiskt sjuk och jag fick lämna bort min son.

”Jag levde i en dimma i flera år”

Jag fick utskrivet starka mediciner med morfin så jag levde i en dimma i flera år. Det var där det började och min psykiska ohälsa blev jättestor. Jag fick diagnosen Fibromyalgi och då var det väldigt nytt. Jag började självmedicinera med droger under sex-sju års tid, och utöver det hade jag flera andra missbruk pågående samtidigt. Jag hade även social fobi, jag isolerade mig från mina vänner och blev sjukare i både kroppen och psyket vilket ledde till depressioner, panikångestattacker, ätstörningar och maniska tankar. Jag hade också självmordstankar men jag hade turen att hitta min tro, och den räddade mitt liv. I över tio år levde jag i ett aktivt missbruk och nu har jag varit nykter i åtta år. Nu letar jag inte fel hos mig längre och jag har hittat en identitet som jag kan stå bakom. Det är en jakt som har tagit slut.

”Det är jättestort att kunna förlåta och att bli förlåten”

Idag har jag fått förlåtelse från min son, så vår relation är upprättad. Jag har också fått en ny chans som förälder och har en liten dotter. Under min resa tillbaka har jag fått känna äkta kärlek, jag har byggt upp min tillit och trygghet som jag nu kan ge till mitt andra barn under hennes uppväxt. Även relationen till min mamma är upprättad. Jag förstår idag bristen på omsorg som hon hade eftersom jag upplevde samma sak i relation till min son, så det var fint att vi kunde mötas i den känslan. Tron har hjälpt mig att förlåta, och det är en jättestor process att kunna förlåta med tanke på allt som har hänt i min barndom. Men det är också jättestort att kunna bli förlåten av min familj. Det var nog lika svårt för dom.

”Jag började förstå att jag var viktig, att jag behövdes och att det jag gjorde var bra”

När jag kom ur mitt missbruk och började må bättre började jag arbetsträna på Reningsborg, och där började jag förstå att jag var viktig, att jag behövdes och att det jag gjorde var bra. Jag var då inskriven på Arbetsförmedlingen och fick hjälp av en arbetsterapeut samt fick ett enormt stöd från Socialtjänsten. Arbetsträningen ledde till en anställning på Samhall, och efter ett par år började jag jobba på Betelskeppet som är ett boende för hemlösa. Där jobbade jag med lokalvård och till viss del även som boendeassistent, och där lärde jag känna Henrik som är min kollega idag. Därefter hoppade jag på en arbetsmarknadsutbildning i ett år och efter min examen fick höra om NSPH-utbildningen för att bli peer support och den tyckte jag lät väldigt spännande. Jag gick den i fem veckor, tog examen i december och fick min anställning på Göteborgs Stadsmission i mars.

”Mitt helvete fick en mening!”

Det är upprättelse verkligen – mitt helvete fick en mening! Jag blev något mer än att vara misslyckad, utstött och det svarta fåret. Det känns fortfarande overkligt men jag är jätteglad, både för min egen skull men även för mina barns skull. Jag kan säga att ”det här har mamma åstadkommit – trots allt, genom allt, efter allt.”

”Jag kan bidra med hopp, känner jag. Kan jag så kan du!”

Det har varit en lång resa att bygga upp min självkänsla och självrespekt. Nu har jag byggt upp en självständighet i mig själv, och den kommer jag bevara. Och allt jag har fått erfara i livet kan jag nu använda i mitt yrke. Det tänkte jag inte för några år sedan. Jag kan bidra med hopp känner jag. Kan jag så kan du. Jag hade själv behövt en peer support när jag kämpade. Jag hade behövt en person jag kunde vända mig till då alla mina nära själva var destruktiva och trötta på att höra samma visa och mitt ältande. Jag hade behövt det stödet och få bli guidad till olika sammanhang som inte är till exempel anonyma narkomaner. Det blir ofta en dubbel utsatthet när man lever i ett utanförskap och dessutom är kvinna. Många upplever våld i nära relation och där kan jag bidra med mina erfarenheter.

”Vi bidrar till att skapa rutiner och trygghet som många behöver”

Dom jag träffar idag i mitt jobb är i behov av samtal. Man får prata om vad man vill och en del har sagt att det är första gången de uttrycker sig såhär öppet. Det finns oändliga vägar in till samtal, ett hej eller ett leende, det behöver inte vara så avancerat från start. Sen kanske man tittar på tv tillsammans eller äter lunch. Man får låta det ta tid och bygga upp relationer. Jag är själv ganska öppen och det kan smitta av sig på de andra. Det handlar om förtroende och att visa att man finns där. Många har upplevt att människor kommer och går i deras liv men vi finns här varje dag, det är en trygghet och det skapar rutiner som många behöver.

”Nu känner jag att ingenting är omöjligt”

Mina önskningar för framtiden är att bli skuldfri, det hade varit en jättegrej för mig. Jag är också i slutfasen av min tandvårdsrenovering vilket känns väldigt spännande. Jag har kunnat köpa en kaffebryggare med en inbyggd kaffekvarn nu när ekonomin är lite bättre. Det kan låta töntigt men det har varit en dröm för mig som har gått i uppfyllelse. Jag ser fram emot att hitta på aktiviteter med barnen och i framtiden kanske jag tar körkort som har legat på önskelistan under så många år. Det har tagit många år för mig att ta mig hit och jag känner att jag inte ens är halvvägs än på min resa. Jag är nöjd. Jag känner mig rustad inför framtiden och känner att ingenting är omöjligt.