Fattigdomsrapporten 2017

Årets Fattigdomsrapport från Sveriges Stadsmissioner visar att tusentals människor kommer till stadsmissionerna för så grundläggande behov som mat och kläder. Fattigdomen är påtaglig, ändå redovisar regeringen i sin Agenda 2030-rapportering att absolut fattigdom inte finns i Sverige. Svenska folket håller inte med: enligt den Sifo-mätning Sveriges Stadsmissioner låtit göra anser närmare hälften av svenska befolkningen att fattigdomen i Sverige är ett stort problem!

Sedan 2012 driver Sveriges Stadsmissioner ett forskningsprojekt tillsammans med Magnus Karlsson, docent i socialt arbete vid Ersta Sköndal Bräcke Högskola. Forskningen syftar till att kartlägga fattigdomsutvecklingen i Sverige och resultaten publiceras varje år på Internationella Fattigdomsdagen den 17 oktober i Sveriges Stadsmissioners Fattigdomsrapport.

Stadsmissionerna träffar inte alla – men många – av de människor som lever i social och ekonomisk utsatthet i Sverige idag. Det som framkommer i stadsmissionernas verksamhet liksom i den forskning som Ersta Sköndal Bräcke Högskola bedriver är att det finns en fattigdom i Sverige, som är osynlig i officiell statistik. Den fattigdomen är påtaglig. Det handlar om människor som kommer till Stadsmissionen för ett mål mat och för att värma sig. Det är människor som inte har någonstans att bo.

Ett exempel är Sara, 50 år, undersköterska som gått in i väggen. Idag lever hon på pengar från vänner och familj, på nätterna sover hon på olika platser. ”Jag har varken pengar på fickan eller ett eget hem. Någonstans måste jag få stöd”, säger Sara som kommer till Uppsala Stadsmissions matkasseutdelning och mötesplatsen Mikaelsgården, för människor i hemlöshet.

Faktum är att det finns människor i Sverige som utan civilsamhällets stöd skulle svälta. Nästan två tredjedelar (2/3) av alla i kartläggningen 200.000 registrerade insatser hos stadsmissionerna ute i landet utgjordes av utdelning av mat eller subvention av mat. Det är den allra vanligaste insatsen. Fyra av fem (4/5) insatser i Skåne (81 %) handlade om mat; i Göteborg 72 % av insatserna. Subvention eller utdelning av mat till personer med långvarigt ekonomiskt bistånd utgjorde en tredjedel (34 %) av samtliga redovisade insatser. Trots denna problematik har regeringen i sin Agenda2030-rapport redovisat att det i Sverige inte finns någon absolut fattigdom i Sverige.

–         Vi måste sluta blunda för det faktum att människor idag, i Sverige 2017, går hungriga! Vi vill att regeringen och ansvarigt statsråd tar fattigdomen på allvar och tillsätter en utredning för att ta fram en strategi mot fattigdomen i Sverige idag, säger Lotta Säfström, ordförande för Sveriges Stadsmissioner.

En problematik handlar om definition och mätning av fattigdom. SCB-statistik grundar sig på folkbokföringsadress – och människor i hemlöshet utesluts. Andra officiella siffror baserar sig på ärenden hos myndigheter, och riskerar att utesluta människor som ”faller mellan stolarna”, som inte fått kontakt och hjälp hos myndigheterna. Agenda 2030 refererar till det internationella måttet på absolut fattigdom, nämligen en inkomst på 2 USD per dag.

En Sifo-mätning, på uppdrag av Sveriges Stadsmissioner, visar att endast 2 % av Sveriges befolkning anser att 500 kronor per månad – motsvarande de 2 USD per dag som Agenda 2030-rapporten använder – är en relevant inkomstnivå för att betraktas som fattig i Sverige idag. Den största andelen svaranden anser att man är fattig om man har en inkomst på under 10.000 kronor i månaden. Det innebär att den som lever på försörjningsstöd anses vara fattig, precis som de människor som ”faller emellan” och inte får något myndighetsstöd alls.

I Sifo-mätningen framgår att fler personer i Sydsverige anser att fattigdomen är ett stort samhällsproblem (58 %) däremot anser färre personer i just Malmöområdet att fattigdomen är ett stort samhällsproblem (38 %). Sammantaget anser hälften av svenskarna i åldern 18-79 år att fattigdom är ett stort samhällsproblem. Uppfattningen är starkast bland medelålders och kvinnor.