Peter Wisnes

Hela världen låg för hans fötter. Långa, succéartade turnéer i Sverige, Europa, Sydostasien, Mexiko och Japan gjorde livet lätt att leva. Limousiner och första klass var hans vardag. På den svenska hemmaplanen seglade han upp i toppen. Men så hände något. Peter Winsnes har upplevt La dolce vita – men också det motsatta. Beroendesjukdomen stoppade hans karriär. Sedan cirka tio år är S:t Johanneskyrkan hans stora trygghet.

– Mitt liv har varit en fars. Jag har sprungit in och ut ur dörrar i alltför många år, säger Peter Winsnes. Dörrarna har han pratar om är livet. Livet har gett Peter en gåva – en musikalisk gåva. Gåvan har skapat möjligheter till ett innehållsrikt och spännande liv. Men ofta har Peter blivit utkastad kort efter han klev in och det genom dörren på baksidan.

– Tänk så många chanser jag sumpat genom åren, säger Peter. Det är ett under att jag fortfarande lever.

Hur började det då?

I början 60-talet vann Peter en nationell talangtävling. Förstapriset i tävlingen innebar ett skivkontrakt – och inte tillsammans med vem som helst, Stikkan Andersson. Alla fyra låtar på hans första EP var Stikkans. Efter att ha vikarierat som keyboardist/sångare i Spotnicks 1963-64 samt hunnit göra militärtjänstgöringen blev Peter Winsnes permanent medlem i bandet 1965. I fyra år turnerade killarna i Spotnicks runt om i världen. Riktigt stora var de bland annat i Frankrike, Mexiko och Japan. På somrarna spelade de i de svenska folkparkerna och på övriga året runt om i världen. Livet som popstjärna började redan då sätta sina spår i Peters liv.
– 1969 hoppade jag av bandet, säger Peter. Det hade då hunnit bli dålig stämning. Jag tog ett sabbatsår och jobbade bland annat som DJ och började samtidigt att träna. Till slut fick jag spellusten tillbaka.

Jesus Christ Superstar

– Något år senare gick jag på en audition i Köpenhamn till Europa-premiären av Jesus Christ Superstar. Tänk – min dröm gick i uppfyllelse. Jag fick huvudrollen som Jesus. Tyvärr grusades drömmen då en annan artist hade blivit lovad rollen. Jag blev helt plötsligt ”bara” en stand-in och var söndags- och torsdagsjesus, säger Peter med ett snett leende på läpparna.

– Men ett år senare fick jag min revansch. Samma musical hade Sverigepremiär i Scandinavium. Äntligen fick jag rollen som jag så gärna velat ha i Köpenhamn. Att få vara med i ett så stort sammanhang gav ett betydande intryck på mig. Tänk att varje kväll få stå på scen tillsammans med Agnetha Fältskog inför ett fullsatt Scandinavium, säger Peter Winsnes.

Vad hände sedan då?

– Ja, inte gick det som jag hade tänkt i alla fall, säger Peter. Det som skulle kunnat vara mitt genombrott blev istället början på en ny fas i livet. Ett liv som till stor del handlade om missbruk och missade chanser.

– Jag jobbade bland annat som barpianist, musiklärare och levde ett tag hippieliv i de gamla Hagakvarteren. Så är det med beroendesjukdomar – det funkar inte i längden, berättar Peter.

– Men… jag ser mig inte som ett offer. Jag vill absolut inte ha något ogjort i mitt liv. I dag mår jag jättebra. Mina vänner i S:t Johanneskyrkan ger mig en alldeles särskild trygghet – här har jag fått chansen igen. Den här gången har jag tagit den, säger Peter Winsnes.

Peter berättar att mötet med tolvstegsrörelsen och verksamheten i S:t Johanneskyrkan blev hans räddning. Han går på möte så ofta det fungerar, även om det inte alltid blir i kyrkan.
– Här har jag fått hopp och hjälp. Visst har det hänt att jag har tagit för lätt på min sjukdom och fått ta återfall. Men jag har alltid snabbt kommit tillbaka. Och tänk – jag är alltid välkommen tillbaka till Stadsmissionen. Det är det som är så underbart.

Text & bild: Henrik Enarsson