”Det är hemskt att alla människor inte har ett hem”

En månad efter att jag börjat som volontär i Johanneskyrkan slog pandemin till och restriktionerna tillät inte längre att alla som behövde fick komma in i kyrkan. Det var kallt ute. Folk köade. Vi fick slå upp tält utanför kyrkan och dela ut varmt kaffe till gästerna i kön. En dag kom jag cyklandes i tio minusgrader och när jag kom fram ruskade jag på mig. En besökare sa till mig ”du har i alla fall fått sova inne”. Själv hade han sovit ute. Vi öppnade på nätterna för att besökarna skulle få möjlighet att sova inomhus under den kallaste perioden.

Två dagar i veckan kommer jag hit och hjälper till i caféet, serverar mat och diskar. De flesta av besökarna är stammisar. Johanneskyrkan är deras fasta punkt i tillvaron. De kommer hit för att få lite social samvaro, att få sitta och ta igen sig. Här får de träffa vänner, fika och prata. Det kommer ofta in ett gäng gaisare som sitter tillsammans, de följer varenda match och har örnkoll på hur GAIS ligger till. Vi pratar mycket fotboll tillsammans.

Samhället har blivit hårdare. Gränsen mellan att hamna snett i tillvaron och att leva ett högst ”vanligt” liv kan vara hårfin. För många av besökarna har livet inte alltid varit snällt. Många som är hemlösa sover i bänkarna på dagarna. Det är hemskt att alla människor inte har ett hem, ett hem borde vara en mänsklig rättighet. Man ser också många unga människor här med problem, det kan vara jobbigt. Hur ser deras liv ut? Vad har de för framtid? Lika vänliga, smarta, roliga som dig och mig. Men det kan vara droger och annat som gör att de har hamnat snett.

Jag skulle önska att fler människor kom i kontakt med denna verklighet. Det är lättare att ha förståelse och empati för andra människor när man träffar varandra, och man ser att det här är helt vanliga och bra människor.

Jag önskar mig också ett mer inkluderande och varmare samhälle. Ett som respekterar människor som av någon anledning är svaga eller utsatta. Vi måste gå ifrån tänket att människor har förbrukat sin chans.

/ Martin Furst, volontär i Johanneskyrkan