”Fasan för många är att bli sittande ensamma eller att något skall hända och ingen saknar en”

I S:t Johanneskyrkan på Masthugget sjuder det av liv. Från köket sprids det härliga dofter och människor passerar ut och in mellan caféborden. Någon sover i en kyrkbänk, någon annan hämtar bröd medan en grupp människor är inbegripna i ett samtal över en kaffetår. I sitt arbetsrum sitter prästen Katinka Randin. Hon berättar om det hon ser varje dag:

– Vi har allt fler äldre som kommer till hit till oss. De är ensamma eller har dålig ekonomi. En del har missbruksbakgrund och har en gång blivit nyktra här och känner sig trygga i det sociala sammanhang vi erbjuder. Men många är helt vanliga pensionärer som kommer bara för att äta och umgås. Det är helt fullt här nästan hela tiden. Trots att kyrkan ligger på en höjd och det kan vara svårt att ta sig upp för backen kommer de.

S:t Johanneskyrkan är en unik verksamhet. Tidigare fanns det många ställen i staden där äldre kunde äta eller gå för att träffa andra. I dag är det ont om sådana platser. Bara en så simpel sak som att många små servicebutiker, vilka ofta fungerat som en social inrättning, stänger till följd av höga hyror och ökade krav på lönsamhet, skapar en ökad ensamhet. Förr hade Göteborgs kommun också flera matställen för äldre i varje stadsdel där det även ordnades med aktiviteter av olika slag. I dag är de flesta sådana borta. Då är det tur att Stadsmissionen finns.

– Om de här gamla människorna inte kom hit skulle många leva på bara kaffe och smörgås. Hur enkelt är det till exempel för den som nästan inte har några pengar att få ihop en varm och nyttig måltid för 25 kronor?, säger Katinka Randin.

Något så självklart som ordentlig mat i magen är i dag en av de saker många ekonomiskt utsatta pensionärer när hyran väl är betald inte längre har råd med. För att hjälpa (bland annat) de äldre delas det därför i Stadsmissionens kyrka varje dag, året runt, ut bröd till alla som behöver. Man kan också äta en rejäl frukost för 10 kronor och en varm lunch inklusive kaffe och efterrätt för 25 kronor. På onsdagar och fredagar serveras det soppa och middag för en billig peng. Den som helt saknar tillgångar får äta utan att betala. Ingen som kommer till kyrkan behöver gå hungrig.

Det är dock inte bara fattigdom som är ett problem i de äldres vardag. Även ensamheten är stor. De senaste åren har myndigheterna i ett flertal mätningar kunnat visa hur psykisk ohälsa, ångest och depression bland äldre ökat markant. Gruppen 65+ är överrepresenterad i självmordsstatistiken. Göteborg är inget undantag.

– En hel del äldre kommer för att de behöver någon att prata med, berättar Katinka Randin. Särskilt äldre män kan vara väldigt ensamma. När de slutar arbeta förlorar de sitt sammanhang och de har inte alls samma sociala skyddsnät som kvinnor ofta byggt upp under livet. De som inte är gifta eller sambo blir nästan hjälplösa i sin vardag och riskerar att hamna i en negativ spiral där de tappar all lust och ork. Det jätteviktigt att bryta ensamheten. Jag har ofta hört äldre säga att ”sedan jag kom hit har jag fått tillbaka matlusten”. Gemenskap betyder så mycket. Det finns de som kallar den verksamhet vi har här för ”Gubbdagis”. Så kanske det är. Men det är många kvinnor som kommer också. Här har de sina sociala kontakter och sina vänner. De har en anledning att gå upp på morgonen och får struktur på vardagen. En del har inga familjer medan andra har barn som arbetar mycket eller bor långt borta. Då är det en trygghet att kunna komma hit. Fasan för många är att bli sittande ensamma eller att något skall hända och ingen saknar en.

För de som regelbundet kommer till S:t Johanneskyrkan är ensamheten inte längre något man behöver oroa sig för. Här håller man koll på varandra. Om någon inte dyker upp frågas det runt bland såväl besökare som personal om var vederbörande håller hus. Är det ingen som vet ringer man och försäkrar sig om att allt är bra. Svarar en äldre person som brukar vistas i S:t Johanneskyrkan inte i telefon händer det också att kyrkans personal tar bilen och åker iväg för att knacka på så att allt är okej.

En annan fin sak som gemenskapen lett till är att de äldre hjälper varandra i vardagen. De som orkar fixar saker åt dem som inte längre har samma kraft och styrka. Många i den generation som dagens pensionärer tillhör har svårt att be om hjälp. Stoltheten och drivkraften att klara sig själv är stor. Men värmen och samhörigheten i kyrkan gör det enklare.

– Det här är verkligen det bästa stället i stan, slår Katinka Randin fast. Om jag vore pensionär hade jag hängt här varje dag.

Och S:t Johanneskyrkan är verkligen en fantastisk plats. Där finns trygghet, mat och gemenskap, värdighet och sammanhang åt äldre göteborgare som annars skulle ha svårt att klara vardagen. Människor som arbetat ett helt liv och ställt upp för andra får här något tillbaka, även då samhället svikit. Det skulle dock kunna vara ännu bättre. Med mer resurser skulle kyrkan till exempel kunna hålla öppet fler kvällar och längre på helgerna. Man skulle kunna dela ut mer mat och varma kläder och ordna fler aktiviteter för ensamma äldre. Eftersom verksamheten är helt gåvofinansierad är detta bara möjligt om antalet göteborgare som vill vara med och bidra ökar. Något Stadsmissionen hoppas på.

Vill du hjälpa till? Swisha en valfri summa till 90 01 702 eller bli månadsgivare. Det är när vi hjälps åt vi gör skillnad <3

Swish nr: 90 01 702

Genom att swisha en valfri gåva bidrar du snabbt när det behövs som mest.

Bli månadsgivare

100 kr200 kr400 kr