Samverkan och dialog för en bättre beroendevård

Beroendevården i Göteborg fungerar inte så bra som den borde, mer behöver göras och vi behöver samarbeta bredare mellan olika aktörer, det är då det blir som bäst. Detta var de flesta överens om under samtalet som Göteborgs Stadsmission bjöd in till för att diskutera beroendevården i Göteborg.

Göteborgs Stadsmission välkomnade ett hundratal personer till S:t Johanneskyrkan på eftermiddagen den 18 maj för att delta i samtalet om beroendevården i Göteborg. Syftet var att samla kommun- och regionpolitiker samt olika experter med kunskap om beroendeproblematiken i regionen för att skapa en gemensam bild av situationen för människor i beroende, samt sätta en riktning för hur beroendevården bör se ut nu och framåt.     

Nedan är en sammanfattning av samtalet som var både sakligt och tydligt om problemet men också vagt och svepande kring åtgärderna framåt.

Maaret Dahlqvist, Sektionschef, polisen underströk att polisen har ett stort och brett uppdrag men bedriver ingen sjukvård. Däremot hamnar polisen ibland i en gränsdragningsproblematik när man mer fungerar som en länk till både socialtjänst och beroende/psykiatrivård. När polisen lämnar över ansvaret för en omhändertagen person till socialtjänst eller aktörer inom vård- och omsorg och personen inte tas om hand, utan tex sjukvården förväntar sig att polisen ska ta fortsatt ansvar, så kan den förväntan bli förvirrande, från båda håll. Maaret nämnde också en önskan om att det ska öppnas fler tillnyktringsenheter.

Jörgen Larzon, Avdelningschef Socialförvaltningen Sydväst vill se bättre samarbete med regionen och staden samt psykiatrin och beroendevården. Utifrån kunskapen om att Göteborg har dubbelt så många LVM som tex Stockholm så belyste han vikten av de tidiga insatserna, en god tillgänglighet samt kombinerad vård och sysselsättning som viktiga inslag för en ökad kvalitativ beroendevård.

Jan Linde, Brukarrådet för missbruksfrågor i Västra Götaland höll med om detta men menade på att ingenting kommer hända om inte rätt prioriteringar finns.

”Problemet existerar men ingen satsar på det. Beroendevården bärs till stor del upp av civilsamhället som Stadsmissionen, Länkarna och NA/AA-grupper som träffar fler personer än vad vården någonsin kommer i kontakt med.”

Linde menade på att politiken måste se och värdera de insatser som civilsamhället gör och göra deras röst hörd. Hade vi även fått fler tillnyktringsenheter samt lite ärlighet från politiken hade vi varit på god väg. Lindes kommentar mottogs med varma applåder från publiken.

Bo Söderpalm, Professor, sektionen för psykiatri/neurovetenskap, forskare i beroendemedicin bidrog med den medicinska aspekten till debatten. Detta är enligt Söderpalm ett gigantiskt folkhälsoproblem som påverkar bland annat de ca 30 000 – 40 000 alkoholberoende och 4 000 – 5 000 tunga narkomaner som finns i Göteborg. Detta kostar samhället otroligt mycket pengar. Söderpalm nämnde att det finns behandlingar som fungerar, tex LARO (Läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende), men få andra behandlingar har vetenskapligt stöd.

”Istället för att nedmontera behöver vi bygga ut, vi behöver öka samarbetet, skapa attraktiva mottagningar för personer i hela vårdkedjan samt koppla ihop vård med sysselsättning. Ofta tar det stopp när personen vill komma ut i samhället. Bostad först ser jag som en utmärkt väg att gå för att bidra till att lösa boendefrågan, här behövs samlade krafter.”

Gunilla Druve – Regionråd, Ordförande Östra Hälso- och sjukvårdsnämnden (C) inledde med att berätta om den kartläggning som gjordes hösten 2021 för att få en nulägesbild vad gäller utgångspunkt, patientflöde, verksamhetsroll och samarbeten inom beroendevården i regionen. Kartläggningen visade att vården inte är tillräckligt organiserad med samma utbud i hela regionen. Trots många utbildningsinsatser så är utbudet ojämnt och det finns stora skillnader i bemanning, patientflöde med mera.

Hon fortsatte att beskriva målgruppen som en utsatt grupp av människor där det är viktigt att dom får tidiga insatser men att personerna ofta är svåra att nå. Det är därför viktigt att vi har många platser och bra tillgänglighet för att få en jämlik vård i hela regionen och där är samverkan jätteviktigt.

Hon menade att det krävs en etablering av lågtröskelalternativ som Mini-Maria mottagningar samt att primärvården behöver steppa upp där det tidigt går att identifiera riskbruk. Här höll hon inte med Jan Linde utan menade att primärvården möter flest människor med den här typen av problematik och därför är det viktigt att dom fångar upp dessa personer tidigt. ”Vi behöver ha fler personer som jobbar med detta. Det saknas inte resurser, det saknas personal.”

Hon avslutade med att säga att människor hamnar mellan stolarna och uppmuntrar alla aktörer inom området till dialog. Hon påpekade också att fler personer skulle kunna få LARO som är mer långverkande än vissa andra läkemedel.

Maria Millback, Ersättare i Hälso- och sjukvårdsnämnden, Göteborg (V) tryckte på den gradvisa nedmontering i beroendevården som har skett under lång tid nu.

”Vi har pratat med folket och detta fungerar inte i Göteborg, nu är det snart sommar och ytterligare platser kommer stängas. Det är katastrof. Detta slår målinriktat mot de mest utsatta personerna i samhället. Vi vill bryta det här mönstret av lågprioritering och nedmontering.”

Även Maria påpekar behovet av en tillgänglig beroendevård som jobbar med en helhetssyn, hela kontexten med sysselsättning och boende. LARO-behandling behöver fler ha tillgång till, det behövs en jämlik vård och det ska vara enklare för patienter att ta sig till sin behandling. Hon önskar även fler abstinensbehandlingsplatser som också kräver en helhetssyn och en uppföljning, och slutligen måste vi jobba integrerat i kommun och region för att fånga upp dom här personerna. Andra patientgrupper skriker högre och då kanske dom prioriteras före och så ska det inte behöva vara.

Nina Miskovsky, Kommunalråd, Ordförande Socialnämnd Centrum (M) menade att det är viktigt med tydliga ansvarsområden, där måste vi utvecklas och bli bättre på samverkan med till exempel regionen. Kommunen måste i sin tur möta upp med sociala insatser och civilsamhällets insatser som brobyggare mellan samhället och dom vi vill nå måste värderas högre. Civilsamhället har mer fingertoppskänsla än vi när det kommer till att fånga upp och vägleda dom som riskerar att falla mellan stolarna.

Hon fortsätter prata om vikten av att komma ut i arbetslivet och att Bostad först är något som dem lyfter i sin budget och vill utveckla. Det pågår även process och dialog kring tillnyktringsenhet, även kranskommunerna måste vara med på detta. Det måste beslutas vem som ansvarar för tillnyktringsverksamheten och detta måste tydliggöras från staten. Det är en dialog som har funnits i ett par år nu där det fortfarande inte finns ett konkret ”slutmål”.

”Det behövs samverkan och dialog för att stötta civilsamhället, hur vi kan komplettera varandra på bästa sätt, och där finns det mycket att göra. Kommunen ska inte göra något som någon annan kan göra bättre, det är vår inställning. Vi behöver en bättre kedja som hänger ihop hela vägen.”

Marina Johansson, Kommunalråd (S) delar den dystra lägesbilden med övriga i panelen och att det är en lång nedmontering av beroendevården och psykiatrin som har pågått i flera år.

”Socialsekreterarna är jättebekymrade, och det finns en stor frustration kring LARO-behandlingen, den vi har täcker långt ifrån det behov som finns. Det behövs mer resurser till den här delen av sjukvården och synen på dessa människor måste förändras. De har sämre förutsättningar att ta för sig och inte lika många anhöriga som kan kämpa för dom. Det måste även finnas rätt förutsättningar för sjukhuspersonal. Hur kan vi kroka arm med civilsamhället och staden? Här är det viktigt med samverkan.”

Dialogen fortsätter kring hur vi skapar en kvalitativ beroendevård
Efter att alla i panelen hade kommit till tals fanns det tid för frågor från publiken. Några frågor var mer specifika vårdfrågor medan flera andra röster höjdes för Stigbergskliniken och missnöjet kring att den lades ner. Det blev en lugn och saklig frågestund men inte utan lite frustration och en önskan att få svar på hur detta ska lösas mer konkret.

Mötet avslutades med att påpeka att det här bara var början på en dialog som kommer behöva hållas vid liv under lång tid framöver, med förhoppningen att dialogen inte ska stanna vid enbart samtal utan leda till handling med konkreta åtgärder. Göteborgs Stadsmission kommer fortsätta driva den här frågan för att säkerställa en kvalitativ, trygg och pålitlig beroendevård för de allra mest utsatta i vårt samhälle.