”Han ville hjälpa människor”
Eldsjälen, initiativtagaren och inte minst mannen som gjorde det ingen annan kunde: skaffade fram lägenheter. Så minns medarbetare sin kollega, och sonen Jan sin pappa, Allan Hallén. En av grundarna till Göteborgs Stadsmission, men som till skillnad från profilerna Ebbe Hagard och Isaac Béen försvunnit ur historieskrivningarna.
– Ser du, här är Ebbe Hagard som du känner igen, och här är Allan. Där är medaljen, det här är på börsen, säger Jan Hallén och zoomar in i ett svartvitt foto.
Fotot Jan visar är taget på en medaljutdelning där Ebbe Hagard och Allan Hallén fick utmärkelser för sitt arbete med Stadsmissionen. När Allan gick bort, ärvde Jan sin pappas guldmedalj och ett intresse för Allans engagemang och arbete väcktes. När han skrev på sitt tal till begravningen blev han osäker, var det verkligen så att hans pappa var med och grundade Stadsmissionen?
Efter att ha suttit försjunken på bibliotek och intervjuat personer som jobbade med Allan fick Jan sina minnen bekräftade, visst var hans pappa med och grundade Stadsmissionen. Inte bara det, han var dessutom en av initiativtagarna till vår organisation. Jan bläddrar i en gammal skrift från 1967, skriven av Ebbe Hagard, läser hans ord högt:
– Under några år hade jag också genom samtal med en dåvarande församlingsbo, diakonen Allan Hallén, assistent på barnavårdsnämnden, format tankar och planer till ett mera aktivt kyrkligt socialt engagemang. […] Så gick våren och sommaren 1952. Tanken var väckt och planerna grodde. När folk kom tillbaka till semestern och kyrkan vaknade ur ” sommarsömnen”, träffade jag en dag diakon Allan Hallén, som sa: nu måste vi göra slag i saken!
Allan Hallén jobbade på den tiden som assistent på barnavårdsnämnen, arbetet med Stadsmissionen gjorde han på sin fritid. Men inte ens där slutade engagemanget för människor i utsatthet.
– På sin semester tog han med sig familjen till en barnkoloni, i Röda Korsets regi, där han och min mamma var
föreståndare. När de tre veckorna var slut, pendlade han tillbaka till Göteborg varje dag medan min mamma var
kvar och jobbade på kolonin, berättar Jan Hallén.
År 1964 fick Allan anställning som assistent på Stadsmissionen, där han bland annat startade snickeriverkstaden
som tapetserade om möbler, lagade och tillverkade produkter. Därifrån drevs även en liten second hand-verksamhet, då benämnd ”Sista styvern”. Och inte minst: Allan fixade fram lägenheter. Prästen Jan Skåring jobbade under sin studietid extra på Stadsmissionen, och minns tydligt Allans arbete.
– Allan hade för mig en så äkta känsla för den utsatta människan och gjorde allt för att hjälpa. Han var så
generös i sitt beviljande av både kläder, pengar och husgeråd att kollegor ibland höjde på ögonbrynen. Han kunde också det ingen annan kunde: skaffa lägenheter till flera som annars aldrig skulle haft chansen till en sådan, säger Jan Skåring.
Ofta handlade det om rivningskontrakt som Stadsmissionen fick hyra ut tillfälligt till människor som behövde
någonstans att bo. En period var det så många som ett hundratal lägenheter. Allan hade goda kontakter med fastighetsbolag och med kriminalvården, vilket gjorde att han kunde erbjuda bland annat några av dem som muckade från fängelset en tillfällig bostad. Genomsecond hand-verksamheten gavs också möjlighet att delvis möblera lägenheterna.
Allan ville ge ett förtroende till människorna han mötte och la ner tid och engagemang i att få bostadsverksamheten att fungera. Jan och hans syskon fick ibland agera chaufförer på de regelbundna hembesöken somgjordes. I och med sitt praktiska arbete fick Allan bra kontakt med många av
dem han hjälpte. Jan Hallén minns hur telefonen kunde ringa under middagar, och hur hans pappa gick ifrån och lyssnade länge.
– Han sa inte så mycket själv, han satt tyst länge och lyssnade på vad de hade att säga. Han fick ju människor
runt sig som han värnade om. Pappas arbete byggde på ett otroligt engagemang. Han var sån, om han drev
någonting fick han sin vilja igenom. Och det var inte ett driv för att tjäna pengar. Han ville hjälpa människor, det var det han brann för. Jag har också fått berättat för mig att min pappa inte var den som stormtrivdes med att sitta på möten och snacka, han ville vara ute på fältet bland gubbarna. Det var där han kände att han hörde hemma, säger han.