365 dagar om året

En del kallar det för sitt andra hem. Andra säger att de ska gå till gubbdagiset. Katinka Randin har hört många beskrivningar av den kyrka hon är präst i.
– Jag tror att man kan beskriva Johanneskyrkan som en gemenskap där människor känner sig välkomna. Det är ett ställe där människor träffas i något av alla de sammanhang som finns här, säger hon.

De olika sammanhangen Katinka syftar på är dels kaféet, dels verksamheterna som varje vecka anordnas av kyrkan: onsdagsmässorna, scenkonstverksamheterna, fredagskonserterna och söndagsgudstjänsterna. Dessutom huserar ett tiotal olika självhjälpsgrupper i lokalen för 27 möten i veckan. Att det är så mycket som händer i S:t Johanneskyrkan menar enhetschefen Johanna Azar är både viktigt och unikt i Göteborg.
– Det är liksom inte en torsdag i månaden utan det är varje dag. Och det är många som kommer varje dag. Det är inte heller bara ett gubbdagis, i självhjälpsgrupperna kommer det även unga människor på möten varje dag. I den här processen behöver man kontinuitet och trygghet, och det finns inget annat ställe som har öppet 365 dagar om året, säger hon.

Förutom självhjälpsgrupperna, finns det också möjlighet till samtal med både präst och diakon. Det jobbar även stödassistenter i S:t Johanneskyrkan som hjälper till med det gästen behöver. Det kan vara konkreta insatser, som att ge någon ett par skor eller hjälpa till med att hitta en plats att sova för natten. Det kan också vara mer långsiktig hjälp.
– Det finns många människor som har rätt till hjälp men som inte vet hur de söker den hjälpen, eller som klarar av att söka den. Många av samhällets stödfunktioner är pressade idag. Systemet är väldigt formellt och det kan ta månader innan man får sin handläggare tilldelad sig. Då kanske man inte orkar med. Man kanske behöver hjälp nu, idag, på en gång. Så fungerar det ofta när man lever i missbruk. Det är väldigt mycket nu, alltså omedelbar behovstillfredsställelse. Man har inte träningen på att det kan ta lång tid, säger Katinka Randin.

I en sådan situation kan stödassistenterna hjälpa till med att kontakta myndigheter, lägga upp en plan och följa med på samtal. Men också genom att bara finnas där och prata.
– Jag tror att det här är ett rum där tilliten växer. Tillit är en bristvara i vårt samhälle. Det är snäva ramar att passa in i. Och har man fått en identitet av att jag får inte vara med, jag är utanför och jag duger inte, så är det svårt att släppa garden och våga visa vem jag är. Men jag tror att många vågar göra det här, säger Katinka Randin.

Om alla verksamheter utgör olika sammanhang, är det i kaféet de binds ihop till en större gemenskap. Här kan de som vill hämta bröd för dagen, köpa frukost och lunch för en billig peng, eller bara sitta och umgås.
– Det kan vara på så olika nivåer. Det kommer folk som går in, hämtar ett bröd, går igen och är helt anonyma. Det kommer också in människor som känner alla och som kan gå runt till vartenda bord. Det är en sådan variation bland gästerna och vad de får ut av just sitt besök. Men det är det som är grejen, att det finns den variationen. Du kan komma in och vara helt anonym om du bara behöver något för dagen, eller så kan du ta del av allt det här. Allt är okej, säger Johanna Azar.

Hon fortsätter:
– Det är ingen som hoppar på dig och frågar vem du är, vad du har tagit för drog och antecknar. Man kan komma helt anonym första gången, eller de tio första gångerna, och ta det i sin egen takt.

Katinka Randin fyller i:
– Jag tror att maten är väldigt viktig. Att man kan få det kroppen och hjärtat behöver på ett och samma ställe. Det är inte bara en matservering där du får billig mat för att du inte har råd att gå någon annanstans. Här får du en möjlighet att vara precis den du är, men vill du ha hjälp till förändring så finns den hjälpen.