”Tänk om samma människosyn hade smittat av sig till resten av samhället”

Varje år möter vi ca 50 000 människor bara i vår verksamhet i S:t Johanneskyrkan. Många av dem väljer nu att stanna hemma. Här berättar Helene, en av våra besökare, om sig själv, sin upplevelse av S:t Johanneskyrkan och att nu leva isolerat.

“En vanlig dag hade jag gått upp och fixat lite här hemma. Sen hade jag gått till S:t Johanneskyrkan för att äta lunch. Det är viktigt att man får ett lagat mål mat om dagen. Jag slagit mig ner med dem jag känner, haft ett gott tjöt innan jag gick hem igen.

Nu är det annorlunda. Eftersom att jag tillhör två riskgrupper är mitt liv, som många andras, nu begränsat. Men jag har förmånen att varje torsdag få en matkasse som några volontärer kommer med. Det är jag innerligt tacksam för nu när jag inte kan handla som vanligt. Jag blir tårögd när jag pratar om det – jag ser det som att de inte bara kommer med mat, de kommer med människokärlek när de kör runt kassarna. Det tycker jag är talande för S:t Johanneskyrkan: de försöker alltid göra sitt bästa för människor.

Jag tänker att S:t Johanneskyrkan är som ett litet samhälle. Det finns olika kategorier av människor, det utspelas händelser så som i övriga livet – men tänk om samma människosyn hade smittat av sig till resten av samhället. Här möter man människor hjärta mot hjärta. Alla har vi vår historia och vår ryggsäck som vi släpar runt på. Men oavsett hur du har det eller var du kommer ifrån så möts vi här på samma villkor. I ett samhälle där vi blir allt mer anonyma, där allt rationaliseras och människor hamnar mellan stolarna, så blir man här sedd som person. Och man lär känna andra människor när man är där regelbundet.  Jag tycker att det är viktigt att möta människor med respekt och vänlighet. Att inte döma människor förrän man har gått i deras skor är väl en ganska bra levnadsregel.

Livet är skört, det har jag lärt mig. Men det är ännu mer skört nu. Häromdagen skulle jag fylla i önskemål inför ett stambyte i min lägenhet om två år. Jag kom på mig själv med att tycka att det kändes så främmande att tänka två år framåt nu när vi är i den situationen vi är. Allt står på paus. Det är så många om i livet, om man klarar sig. Det är en konstig känsla som jag har nu, som jag tror att många delar med mig.

Men man får heller inte glömma bort vad man har i livet. Jag känner tacksamhet för att jag ännu inte blivit drabbad av detta. Man måste försöka även om man det är jobbigt. Så jag lever i acceptans och med hoppet om att det kommer att reda ut sig. Vi vet bara inte slutresultatet ännu. 

Men nog saknar jag allt dem jag brukar träffa I S:t Johanneskyrkan, att kunna äta där och att få den där goa kramen. Visst gör jag det.”

Vill du läsa fler berättelser från människor vi möter? Följ oss på instagram: @gbgstadsmission