single.php

”Sätt honom på gatan”

”Vad menar du, säger jag? Skall jag bara sätta honom på gatan?” Damen innanför glasluckan nickar bekräftande. Det är kväll, det regnar och vi har spenderat flera timmar på Sagåsen, Migrationsverkets boende i Kållered. Jag är trött och hungrig, men absolut inte så trött och så hungrig som du, du har sovit ute i flera nätter.

Barnen från norra Afrika har ofta levt flera år på gatan. De har tagit sig över Medelhavet och upp genom Europa på sätt som är förenat med livsfara. I små båtar, under lastbilar, utan biljett på tåg, men även i bil med vuxna personer som utnyttjar dem på olika sätt. Deras föräldrar är ofta döda, annars så har de i alla fall ingen möjlighet att ta hand om sina barn. Så barnen får ge sig iväg, ensamma, eller i händerna på okända vuxna som utnyttjar deras svaghet och ensamhet. En kille berättade för oss att han kom till Barcelona som åttaåring. Ensam. Nu är han här, nu är han 16, han kallar mig för sin svenska mamma. Hans egen mamma dog när han var tre.

I flera veckor så har vi fått den ena historien efter den andra berättad för oss. Vi har byggt relationer och fått förtroenden. Flera av barnen bor på gatan här i Göteborg. Det är det liv de kan. De boenden de blir hänvisade till är för dem en så annorlunda miljö. De har levt som gatubarn i sina hemländer eller i södra Europa, så för dem är det inget större problem att göra det även här. Eftersom de vet att de inte har skäl till asyl så tror de sig veta att de blir tillbakaskickade så fort de fyller 18. Det är säkert sant – för jag vet inte. Migrationsverkets kvarnar maler långsamt och tid känner inte de här barnen att de har, de vill leva. Leva nu.

Du kan varken läsa eller skriva, men du pratar arabiska och spanska. När du kom till Malmö så frågade de dig på engelska hur gammal du var. Du svarade fel och blev registrerad som 26, trots att det syns klart och tydlig att du inte ens fått skägg än. Det syns att du är ett barn. Du inte kunde skilja på de engelska orden eighty-nine och ninety-nine, det blev ditt fall.

Du är 16 år, som min dotter, och vårt land säger att jag ska sätta dig på gatan. Jag vill inte behöva göra det.

Text: Camilla Schulz