single.php

När maskorna brister

Efter att ha tillbringat en månad av mitt liv i Sydamerika och som just hemkommen präglas mitt synsätt fortfarande av något annat än mitt förmodligen annars så ”hemmablinda sätt att se på saker”. De bilder jag fick med mig från min resa fick mig att redan på planet hem börja fundera på varför saker är som de är runt om i världen och framförallt behöver de verkligen vara som de är? Jag tar därför tillfället i akt medan jag fortfarande har mina nya glasögon på mig och delar med mig av mina något luddiga tankar. Genom mina nyputsade glasögon ser jag att Sverige har ett socialt skyddsnät likt ett fisknät som många gånger präglas av en finmaskighet som andra länders nät saknar. En väl fungerande välfärd där skattemedel får snurr på apparaten och alla människors lika värde prioriteras högt.

Vi vet givetvis mycket väl, både du och jag, att vårt finmaskiga nät allt för ofta går sönder lite här och där och människor faller ur vårt nät och hamnar på havets botten i utanförskap utan egen kraft att ta sig tillbaka upp till tryggheten och innanförskapet som förväntas finnas i nätet. Det är just då vi och vårt arbete på Göteborgs Stadsmission behövs som mest!
I andra delar av världen både i Europa och i Sydamerika har fisknäten inte på långa vägar så fint och delikat finmaskiga nät som vårt eget och hålen är stora som blaffor och täcker större delen av näten. Det vet vi också och kanske att man knappt kan tala om någon funktionsduglighet i dessa skyddsnät överhuvudtaget.

Gatubarn vars kroppar är smutsiga och trasiga, vilka saknar både hem och föräldrar, kämpar dagligen för sin överlevnad på olika ställen på vårt jordklot och deras mål i vardagen är ett enda, att överleva, att få mat för dagen, att kämpa med all kraft om turisternas uppmärksamhet och ögonkontakt. Jag såg själv många gånger besvikelsen i barnens ögon när de sprang och ropade efter mig på gatan med erbjudanden om skoputs för bara 1 dollar. När jag med medlidande i blicken pekade på mina bara fötter i mina enkla flipflop i plast där det knappast fanns något att putsa högg det i mitt hjärta och ibland ville jag bara gråta över världens orättvisor.

Det jag vill komma fram till är att efter ha fått förmånen att titta in i en annan samhällsbild i en annan del av världen är jag idag än mer övertygad om att vi i ett samhälle som vårt eget inte skall behöva ha vare sig hemlöshet eller barnfattigdom. Våra system är så mycket bättre än det jag skymtade långt där borta på en annan kontinent och jag vågar påstå att vårt svenska fisknät har en kvalitet och en potential som många länder saknar.

Jag skäms över vårt svenska skyddsnät varje gång det går sönder och varje gång jag ser hemlösheten gestalta sig i olika människors ansikten eller hör mina kollegor prata om alla de barnfamiljer som varje år kämpar för att kunna ge sina barn en jul av värde där fattigdomen står och trycker bakom gardinen. Vid de tillfällena skäms jag över att vårt fisknät som är så bra och finmaskigt, men som ändå faller samman titt som tätt. Världen är inte alltid rättvis, men med våra så väl uppbyggda system och med en välfärdsmodell känd i den politiska kontexten världen över borde jag inte behöva skämmas.

Text: Daniela Andreoli
Bild: Jurgen Kubel