single.php

”Jag hade inte levt idag”

Att ha en egen bostad betyder allt för Glenn Janstrand. Någonstans att kunna låsa om sig, ha sina saker och att känna sig trygg.
– Det är helt suveränt. Det är så här det borde vara för alla, säger han.

Vilken dag som helst ska Glenn Janstrand skriva första hands-kontrakt på lägenheten han bor i. Det har varit en lång väg dit.
– Det känns overkligt! Jag har aldrig mått så bra och mitt liv har aldrig varit så här bra förut, säger han och ler brett.
– Den chansen jag fått är så stor.
Glenn säger att han vill berätta sin historia så att tjänstemän och politiker i kommunen, bostadsägare och andra som behöver hjälp förstår att det här är rätt väg att gå. Han syftar på metoden Bostad först.
– Bostad är A och O. Att ha en dörr att låsa, någonstans att ha sina saker. Det funkar inte att ha allt i en ryggsäck och hänga på centralen om nätterna.
Det är nu 1,5 år sedan Glenn fick chansen till en egen lägenhet via Stadsmissionen Bostad först. Personen som flyttar in hyr i andra hand under 18-24 månader och då står Stadsmissionen eller Fastighetskontoret för första hands-kontraktet, men också för stöd och hjälp så personen på sikt ska kunna ta över första hands-kontraktet. Det ställs inga krav på nykterhet utan det är Hyreslagen som styr. Man ska betala sin hyra i tid, vara rädd om bostaden och inte störa sina grannar. Alltså samma villkor som för vem som helst. Det är en effektiv metod och 8 av 10 som får lägenhet inom Stadsmissionen Bostad först tar över första hands-kontraktet.
– Jag har haft en kontaktperson på Stadsmissionen som jag har träffat varje tisdag. Hon har kunnat hjälpa mig med olika ärenden, men ofta har vi bara pratat och stämt av läget, säger Glenn.
Glenn Janstrand (2)
Glenn säger att han härjat runt i många år. Alkoholen fick makt över hans liv. Han förlorade familjen och har flyttats runt på olika boenden, varit på avgiftning, psyket, bott hos sin mamma, polisen har varit inkopplad. De olika boendena beskriver han som boskapsvagnar. Sängen, skrivbordet, nattygsbordet. Allting på sina bestämda platser. Ingenting eget. Inget att rå om.
– Och så är det som om de slår en på fingrarna om man inte sköter sig. Hur ska man kunna sköta sig i en sådan miljö? Det är ju bostad man behöver, säger han.

När Glenn var 14 år kom han hem och hittade sin pappa död. Något som han som tonåring, mitt i puberteten, hade svårt att hantera och han bråkade med alla som ville hjälpa honom, även sin mamma som han flyttade till. Bara två år senare skaffade han egen lägenhet. Den blev ett tillhåll, som en fritidsgård, med många fester. Glenn beskriver detta som startskottet på något som senare skulle bli ett alkoholmissbruk. Han drack för att döva sin ångest, när han nyktrade till fick han ångest för att han hade druckit och så spann det runt. Det intensifierades för 20 år sedan då han råkade ut för en olycka på jobbet. Han skadade ryggen så illa att han blev förtidspensionerad.
– Då mådde jag bara sämre och sämre. Jag drack i smyg och gick hemifrån för att kunna dricka. Det eskalerade och ledde till att jag och min fru separerade. Jag förstår henne.
Under flera år hade han bara sporadisk kontakt med sina två barn. Glenn berättar att han har gett löften till barnen som han inte kunnat hålla och han har ljugit så många gånger. Han för händerna över ansiktet och suckar. Han drack så mycket att kroppen till slut inte klarade mer. Då bodde han på Stigbergets boende (inom Stadsmissionen), men var för tillfället på besök hemma hos sitt ex. Han minns att han låg på soffan med fjärrkontrollen i handen. Hans ex gick ut i köket för att sätta på kaffe. När hon kom tillbaka var Glenn medvetslös och det rann fradga ur munnen på honom. Hon tillkallade ambulans som försökte få liv i honom, men utan att lyckas. Det blev ilfart till Sahlgrenska där han blev lagd i respirator. Han överlevde, men blev kvar på sjukhuset i tre veckor.
– Sätta på kaffe tar inte så många minuter. Tänk om mitt ex hade gått och duschat istället. Då hade jag nog inte suttit här idag, konstaterar han.

Kroppen var så utslagen att Glenn fick lära sig gå igen. Händelsen blev en ordentlig väckarklocka för honom. I samma veva fick han reda på att hans dotter väntade barn. Han skulle bli morfar.
– Jag insåg att det här livet funkar inte. Jag höll på att supa ihjäl mig. Att ligga för döden och samtidigt veta att jag skulle bli morfar ruskade liv i mig. Det blev vändpunkten, säger Glenn.
Han kom tillbaka till Stigbergets boende med en ny inställning. Snart blev han satt på kölista för lägenhet inom Bostad först. Eftersom han har sina rötter i Frölunda hade han önskemål om att få bo åt det hållet. Så småningom blev han visad två olika lägenheter i Högsbo. Han fick välja vilken av dem han ville ha.
– Bara det är helt sjukt! Att någon frågade vad jag ville ha.
När det var dags att flytta fick han möbelbidrag från socialtjänsten på 5 000 kronor. Glenn fick hjälp av sin mamma och de åkte omkring i Göteborg och köpte begagnade möbler via annonser. Lägenheten är en etta på dryga 40 kvadrat och Glenn säger att den är perfekt för honom och att den är precis som han vill ha den.
– Jag har fått hjälp av fastighetsägaren att renovera så nu har jag de möbler jag vill ha och de tapeter jag vill ha. Det är så här det ska vara. Få inreda själv, möblera själv. Det går inte att trivas på alla de där boendena – ”nu är du nykter, annars åker du ut”. Det här boendet är det bästa som hänt mig. Hade jag inte fått en bostad hade jag nog inte levt idag.

Efter händelsen då Glenn nästan förlorade livet har han haft problem med minnet. Fast han säger att det är ganska positivt, för mycket av allt det som har varit svårt minns han inte.
– Jag tror det bland annat är därför som jag mår så bra. Jag har ingen ångest längre. Det var ju därför jag drack. För att döva ångesten.
Glenn lever ett ganska stillsamt liv. Som en hjälp att hålla sig nykter har han brutit med sina gamla vänner. På grund av ryggskadan har han ingen sysselsättning, men har kunnat ägna mycket tid åt sitt barnbarn. Glenn visar en bild på honom. Det märks att han är stolt. Kontakten med sina två barn har han återupprättat och de hörs nästan varje dag. Glenn jobbar med sig själv, att komma vidare. Nästa mål är att hitta någon typ av sysselsättning.
– Mest för det sociala, men också för att ha något att göra. Annars blir jag nog knäpp!

Text och bild: Sofie Eriksson