single.php

Ingen vill stå på knä

Det har passerat ett år och tre månader och mitt sista pass som fältassistent är gjort tills vidare. Jag tar nu tjänstledigt för att vara på Gatljuset mer än förut. Det har blivit dags att sammanfatta en viktig och kontroversiell del av den här tiden: EU-medborgarna. Uppdraget har efter hand utökats mot den här gruppen och vi har bland annat jobbat med beläggning av akut nattboende, men så småningom även arbetat uppsökande och med förebyggande arbete.

I samarbete med social resurs har vi försökt hjälpa markförvaltare och Kronofogdemyndigheten att genomföra sina uppdrag under bättre omständigheter. Det har bland annat inneburit att åka ut till de boplatser som finns runt om i staden, träffa människorna som bor där och informera om det befintliga hjälpsystem som finns för den här målgruppen. Målet har varit att skapa bättre förutsättningar för dem att klara sin tillvaro. Vi har pratat och pratat (framförallt gestikulerat) och delat ut massor av skriftlig information om tex Crossroads infocentrum, Famnen dagcenter, sovmöjligheter på Stjärnklart och förskola etc. Allt för att öka chanserna för dessa personer att få kunskap, jobb, förtäring, tak över huvudet och sjukvård. Det har minst sagt varit en utmaning att förklara (på olika språk) om tex regler för camping. Jag ska vara ärlig med att det verkligen inte känns roligt att berätta för någon att det är en avvisning på gång från platsen de befinner sig, men vi har alltid bemötts med respekt och förståelse. Alltid.

Ni har alla sett dem. Överallt i våra städer. De har tagit sig hit för att vädja om hjälp, på knä i snöyran utanför matbutiken, med framsträckta händer eller tomma pappersmuggar. Jag har noga följt debatten om den här utsatta gruppen människor och noterat att det är många som tycker mycket. Inte sällan höjs röster för att många i gruppen marginaliserade EU-medborgare egentligen har det ganska bra. Att de tjänar ganska bra, äter bra, har fina telefoner och skjutsas i tjusiga bilar. Det jag undrar är om ni har sett hur dessa människor lever? Det har jag. Jag har sett hur de bor i mögliga och iskalla husvagnar, i övergivna och utdömda byggnader, i usla kojor och tunna tält/presenningar i skogen, i trasiga skåpbilar och till och med i personbilar. Jag har sett dem sova under broar bland smuts och råttor. Det är sanningen. Varje dag. För dessa människor. Inte för dig, inte för mig. I kollaget syns några av de platser vi varit på.

När vi frågat dem om vad vi kan göra för att hjälpa, har visserligen kläder, filtar, tvättmedel och schampo tagits emot tacksamt, men nästan alltid berättar man att ett jobb är vad som önskas. Vad som helst. Snickra, sy, tvätta, meka, städa. Bara man får chansen att göra någonting. Ingen vill tigga. Ingen vill stå på knä för det är förnedrande.
Den senaste tiden upplever jag att gruppen har ökat avsevärt i antal. Listan med adresser vi ska besöka växer för varje dag och på centralstationen/NE-terminalen är det fler än någonsin på kvällarna. Tillsammans med Angered och Vasa församling har Göteborgs Stadsmission mobiliserat akuta nödlokaler vid sträng kyla. Ett nödvändigt initiativ. Jag är själv operativt ansvarig och det var för mig självklart att anmäla mig för att hjälpa till. Jag är stolt över alla kollegor som gjorde samma sak.

Text och bild: Lars Eriksson