single.php

Fältassistentens resa – att bygga förtroende

Fältassistenten Camilla Schulz berättar om möten i sitt arbete och hur lång tid det ibland kan ta att bygga upp en förtroendefull relation.

”Nu har jag snart varit inlåst i ett år”, säger du, när vi ses. Tänk att det är ett år sedan vi satt på den smutsiga asfalten utanför Nordstan och pratade. Det samtalet var ett samtal att minnas – både för dig och för mig. Jag minns kanske inte riktigt orden vi sa, inte heller vilka ämnen vi faktiskt pratade om, men jag minns närvaron vi hade. Vi satt där i smutsen med 30 ungdomar stojande omkring oss, med avgaserna som dimma kring kroppen. Du eldade sugrör efter sugrör för att få utlopp för dina känslor medan orden flödade ur dig. Även om kroppen värkte av att sitta stilla på marken och arbetsdagen led mot sitt slut så satt jag envist kvar. Helt plötsligt så sa du: ”Du är den första vuxna som verkligen har lyssnat på mig.” Du som har och har haft massor av vuxna runt omkring dig, för första gången kände du dig hörd.

Det är ett år sedan nu. På din första obevakade permission så ringer du mig och vill ses, du har mycket att berätta om livet på behandlingshemmet. Under din andra permission så ses vi som hastigast och du berättar att du snart skall få flytta till en familj. Du är väldigt glad över det, men är samtidigt lite uppe i varv och ber mig ringa dig när det är dags att återvända till boende, idag skulle kunna vara en sån dag då du struntar i allt och rymmer. När jag ringer efter en timme så skrattar du och säger att du vill att jag skall komma på din student om tre år, du vill visa att du kan lyckas ha ett liv utanför den låsta dörren.

En som nästan har lyckats slippa låsta dörrar, träffade jag igår. Han som var en liten mellanstadieelev när vi först sågs. Han som befann sig i helt fel miljöer redan som litet barn. Nu gick han mig till mötes på trottoaren, vinkade tokigt med hela kroppen, som en sprattlande docka och jag sprattlade glatt tillbaka. Turisterna vände sig om och stirrade på oss då vi närmade oss varandra med vinkningar av hela kroppen. Han gav mig en stor kram när vi nådde fram till varandra, en sån där stor, varm, lite för hård, tonårskram som gjorde att jag drunknade i famnen. Vi skrattade och skojbråkade lite innan vi satte oss på ett fik för att prata ikapp oss. Han har varit inlåst i fyra år. Fyra år av hans barndom har han varit inlåst och förhindrad att träffa sina vänner och sin familj. Fyra år för att skydda honom från sig själv och för att skydda andra från honom – ibland blir han ju lite för arg och han är ju så stark.
”Är du aldrig rädd”, frågar jag, när han nämner ett bråk med en annan person på avdelningen. Han svarar nekande, för rädd för smärta är han inte, men däremot finns det en stor rädsla för att bli ensam och övergiven, lämnad av sin familj och sina vänner.

Det tar tid att arbeta som fältassistent. Ibland kan tiden vara minut efter minut en sommarkväll då man är noga med att inte bryta ett samtal som behöver fångas. Ibland kan tiden vara kväll efter kväll då man försöker fånga ett barns uppmärksamhet. Ibland kan tiden vara år efter år tills förtroendet är så starkt så en ung människa vågar be om hjälp. Det är en fantastisk resa att få se ungdom efter ungdom gå vidare, lite starkare än innan. Det är en fantastisk resa att kväll efter kväll ge min tid till dem som verkligen behöver det…

Text: Camilla Schulz
Foto: Sofie Eriksson