single.php

Det krävs en by att fostra ett barn

Av media så utmålas den 25-åring som dog som en ledare för ett kriminellt nätverk. Det är inte så vi minns honom.

Jag var på semester när det hände. Där satt jag på andra sidan jorden, i värmen, med morgonkaffet och läste svenska nyheter. Ännu en skottlossning i Biskopsgården. Många var skadade, men fortfarande var det inga bekräftade dödsoffer. På småskumma internetsidor så luskade jag till slut fram att flera var avlidna och där släpptes också informationen om vilka de var, som vanligt långt före namnen släpptes i media. Tankarna gick till mina kollegor. När jag låg och snorklade över korallreven så skulle de behöva gå till jobbet och hantera att två av de unga vuxna som vi haft en fin relation till, var döda. Kanske är det även personer vi känner som har dödat. Hur kommer det sig att vi göteborgare tillåter att våra barn växer upp till den framtiden?

De göteborgare som dog i Biskopsgården den 19 mars är någons barn, en göteborgares barn. Har tanken slagit dig att det kunde vara ditt barn? Det kunde lika gärna vara mitt. Den medvetenheten har jag. Det kunde även vara mitt barn som dödar och det kunde lika gärna varit ditt. Det Göteborg barn växer upp i idag är en segregerad stad med stora ekonomiska olikheter. De barn som växer upp i vår stad möter tidigt i livet olika resurser och intresse för deras framtid. Den orättvisan gör att vi som föräldrar kan slå oss blodiga i kampen för våra barn. Så fort de går ut genom ytterdörren så möter de ett Göteborg som inte ger dem samma förutsättningar att växa upp till trygga individer.

Av media så utmålas den 25-åring som dog som en ledare för ett kriminellt nätverk. Det är inte så vi minns honom.  Vi minns en kille som alltid hälsade på oss med en varm kram och som ofta pratade om när min kollega Emilio åkte skidor med honom. En sommar var killgruppen 25-åringen deltog i och paddlade och tältade med Emilio. Killen var den som då behöll lugnet när tältet skulle resas och många av killarna ville ge upp i frustration. Han var också den enda som diskade sin tallrik mellan varje måltid. Vi har många roliga och varma minnen av den här killen och det är så vi väljer att minnas honom. Det är den han kunde fortsätta fått bli om vi alla hade hjälpts åt att ge alla barn och ungdomar samma förutsättningar till en meningsfull framtid.

”Vilken söt liten by. Man kan ju cykla överallt, sa min kollega Emilios mamma första gången hon var i Göteborg.” Hon har rätt i att vår stad är så liten att det enkelt går att ta sig fram med cykel. Den är inte heller större än att jag ofta stöter på någon bekant när jag rör mig i de centrala delarna.  De gamla ledorden att det krävs en by för att fostra ett barn skulle kanske därför appliceras även här. Frågan är var vår gräns till byn går? Hållplatserna Wieselgrensplatsen eller Gamlestadstorget? Är vi modiga nog att fostra barn som föds utanför vår egen trygghetszon? Är vi starka nog att inkludera alla nyfödda barn i staden i begreppet göteborgare?

Du behöver inte vara socialarbetare, skolpersonal eller polis för att göra en skillnad i människors liv. Att visa att alla människor har lika värde och rätt till en trygg framtid kan vi göra på olika sätt, men vi behöver göra det tillsammans. Jag ber dig reflektera över hur och vad du kan göra för de barn som föds eller flyttar till vår by Göteborg. Och sen gör vi det bara, på olika sätt, tillsammans.

Text: Camilla Schultz