single.php

Vi minns dem vi mist

Inför Alla helgons helg minns vi dem vi mist och i S:t Johanneskyrkan vänder sig många till präst och diakon för samtal. Göteborgs kyrkliga stadsmission vill se och höra dem som ingen lyssnar på, göra de insatser som annars saknas i vårt samhälle.

Gud,

Ljusen på gravarna påminner också,
om alla dem som varit ljus på vår livsväg.
Tack för deras vägledning och uppmuntran.
Forma också oss efter din sons förebild,
så att också vi får vara ljus för andra.
(ur Bönboken, Tradition och liv)

I S:t Johanneskyrkan brinner ljus på vårt gatstenskors alla årets dagar. Dessa stenar har tagit emot glädje, sorg, förtvivlan och hopp. När vi närmar oss Alla helgons dag tänds även gravljus framme i koret, av de som inte har något annat val eller inte har kraft att besöka nära och käras gravar.

Allahelgonna som helgen ofta kallas har skiftande traditioner som många upplever förvirrande. Inför uppgiften att skriva denna text frågade jag kyrkans gäster, och många önskade klarhet kring helgen. Redan tidigt uppstod förvirring kring Alla helgons dag som alltid infaller på lördag och Alla själars dag som alltid infaller på söndag.

I Sverige som protestantiskt land har helgonen inte funnits naturlig i vår tro som till exempel hos den Katolska kyrkan. Alla helgons dag som infaller på lördagen är tillägnat de kristna förbilder, helgon, som utmärkt sig under sin livstid. Av historiska skäl uppfattar vi i Sverige även Alla helgons dag som en dag att minnas våra döda. Men alla helgon är inte döda och detta är en sammanblandning med Alla själars dag.

Alla själars dag på söndagen är starkast förankrad hos oss i höstens mörker och kyla. Kyrkogårdarna fylls av människor som minns sina anhöriga, tänder ljus och smyckar med kransar eller andra dekorationer. Traditionen att smycka våra gravar och tända ljus för våra döda är djupt förankrad hos oss människor även om de annars släppt många av de kristna traditionerna. Vi stannar upp och minns dem som vandrat före oss, på gott och ont. Våra liv har formats av tidigare generationers kärlek, men också av deras misslyckanden.

Under 1990-talet kom firandet av Halloween till Sverige med pumpor, spöken, häxor och skelett. Ursprungligen kommer Halloween från Irland och Skottland och följde med utvandrarna till USA under svält- och nödår i 1800-talets mitt.

Att barnen klär ut sig och knackar dörr för godis kan liknas vid vår svenska tradition vid påsk där barn också klädde ut sig. Halloween infaller alltid den 31 oktober och är inte bundet till lördag/söndag som Alla helgons- och Alla själars dag är. Detta förstärker förvirringen och utklädda barn kan knacka på både helgen innan och helgen efter den 31 oktober.

För många av oss i Göteborg sammankopplas Halloween med den fruktansvärda Backabranden där många ungdomar dog och skadades för livet.

I S:t Johanneskyrkan, hos Göteborgs kyrkliga stadsmission, delar vi gemenskapen med våra gäster denna helg precis som alla andra dagar. För många av våra gäster är denna gemenskap det närmaste de kommer en familj. En av våra trogna gäster sedan många år brukar förklara att det krävs en viss psykisk förmåga och kompetens för att bygga nära relationer. Och om man saknar familj finns S:t Johanneskyrkan där: vi gratulerar, sjunger och äter tårta på födelsedagar och uppmärksammar när någon är sjuk. Vi följer våra gäster i livets slutskede om det är möjligt och finns med på begravningen. Ibland är vår grupp från S:t Johanneskyrkan fler än de anhöriga och relationerna från kyrkans gemenskap bär även i sorgeakten.

En gemenskap som bär på detta sätt är inte beroende av personal, gemenskapen byggs av alla de personer som av olika skäl finns i S:t Johanneskyrkan. Tillsammans delar vi denna mångfald av olika människoöden, en gemenskap där en hemlös person har sin sovplats under dagen på en kyrkbänk samtidigt som kyrkan i övrigt fylls av pratade lunchgäster.

Många saknar relation med sina ursprungsfamiljer och några har vuxit upp i ”lånefamiljer”. Då hade man en familj, kanske hela uppväxten, men det har ändå varit en familj till låns. Det finns berättelser om barnhem och otaliga institutioner och hur sörjer man en förälder som man förlorat långt innan personen dog.

Många av de människor som finns i gemenskapen har förlorat flera nära och kära i sitt liv än vad som är greppbart för oss andra. En ung person har haft fler än 20 dödsfall i sin närhet de senaste fyra åren. Var börjar man då, vilken grav besöker man först? Det blir omöjligt att hedra sina döda med tända ljus enligt traditionen när man lamslås av traumats omfång.

Kring borden i kyrkan pratar man om de gäster som inte längre är med oss, man sörjer och minns stunder av både glädje och kris.

Inför Alla helgons helg minns vi dem vi mist och i S:t Johanneskyrkan vänder sig många till präst och diakon för samtal. Göteborgs kyrkliga stadsmission vill se och höra dem som ingen lyssnar på, göra de insatser som annars saknas i vårt samhälle. Stadsmissionen gör mycket i vår tid och just i S:t Johanneskyrkan finns vi för alla som vill vara del av gemenskapen på sitt sätt efter sin förmåga, året runt vardag som helg.

Välkommen att besöka oss, det finns plats runt borden för dig med.

Text: Lotta Fransson, diakon i S:t Johanneskyrkan
Bild: Sofie Eriksson