single.php

När livet börjar om

Ulrika Lindeson, enhetschef i S:t Johanneskyrkan, skriver om ljus och hopp och de vardagsmirakel som varje dag sker hos Stadsmissionen.

Det regnar och blåser där ute. Mörkret har slutits om oss, i de flesta fönster lyser lamporna ett behagligt ljus. Det ser varmt och mysigt ut där inne. Här står jag nu. Jag står på utsidan och tittar in. Jag har tagit på mig min regnjacka och regnbyxor, joggingskor på fötterna och hundkopplet i handen. Det är just idag påtagligt att hösten är här och med den, regn, blåst och mörker.

Jag står på utsidan och tänker hur otroligt fint det ser ut i alla hus, i de flesta har man börjat vakna och tända ett ljus, en brasa eller bara en mysig fönsterbelysning. Kaffet är säkert på och smörgåsarna börjar ta form. För mig har det alltid varit en självklarhet att ha ett hem, en familj och en trygghet. Jag har aldrig upplevt utanförskapet. Jag har aldrig upplevt ångesten att stå där på utsidan och aldrig få komma in. Jag har aldrig varit blöt och frysen utan möjlighet att komma in i ett hem med värme och möjligheten att torka. Jag har aldrig behövt döva mina smärtor och låsa ute samhället och livet. Här står jag nu på utsidan och tittar in, bara för att jag kan och bara för att jag måste rasta min hund. Hur annorlunda mitt liv är från ditt.

Jag har sett dig här i flera månader. Du har besökt vår verksamhet under en längre period och mer eller mindre har du varit i våra lokaler dagligen, i snart ett år. Ett av mina första minnen från dig var en man med ilska i blicken, en inbundenhet och en ständig oro. Du var alltid jagad, blicken flackade och man riktigt kände oron kring dig. I början var du i dåligt skick, du tog inte många kontakter hos oss i kyrkan. Ditt fokus var att äta, dricka och vila i en bänkrad. Du sökte lugn och ro, du ville känna dig trygg och inte fortsätta din flykt. Men det visste du inte riktigt så här i början. Drogerna förekom i ditt liv, det var din enda flyktmöjlighet. Det var så du visste att du kunde hantera din situation. Men samvaron och livet trängde sig på. Mat och dryck, gav dig ro att lyfta blicken. Du började söka kontakt med oss och snart kom frågan om hjälp.

Efter första besöket på socialkontoret med stöd av oss, tänkte jag, måtte detta gå vägen för annars kommer detta inte sluta väl. Ni kom tillbaka, nedslagna och arga. Inte hade du fått den hjälp du sökt och inte hade du den dagen känt dig sedd för vem du är bakom ditt missbruk och din hemlöshet. Jag tände ett ljus för dig efter att jag mött dig den här dagen. Jag bad en bön för att du i allt detta ändå skulle fortsätta på den väg du börjat vandra. Men jag var orolig att hoppet lämnat dig.

Men hoppet stannade och du började allt mer ta kontakt med oss. Du började bo mer inne, började sköta om din hygien och genom mat och sömn började vägen alltmer ta form. Ytterligare besök på socialkontoret gjordes, ansökningar lämnades in för boende och överklagan lämnades in på de avslag du trots allt fick. Tiden gick och du och jag började prata. Jag fick äran att komma ännu mer nära i din process, på din väg framåt. Det föll sig så att just jag var den som följde dig till socialkontoret när du fick ett av dina första positiva besked. Du skulle få beslut om att få komma in på Stadsmissionens boende. Vad glad du var. Vilket möte!

Blicken var klar, huvudet hölls högt och du var stolt. Du har tagit flera brickor på dina möten för nykterhet. Du har nu varit ren och nykter i flera månader. Efter bara några dagar fick du en lägenhet, med balkong. Möjlighet att själv laga mat och möblera, planera din dag. Du bor granne med kyrkan och vi ser dig varje dag. Det slog mig när jag kom nerför backen på väg till kyrkan i regnet, hur mysigt det ser ut hos dig när man tittar in. Där är du nu. Du har din lampa, din säng och din tv. Du planerar för livet. Du är nu på insidan, du har fått en ny chans och på alla sätt har livet börjat om.

Att livet får en chans att börja om, är för alla i vårt samhälle inte en självklarhet. Dagligen möter vi människor som tappat fotfästet och tron på samhället. Ska vi bli sedda för de vi är, eller ser ni bara mig – missbrukaren och uteliggaren?

För många blir den vägen tillbaka för svår, misstron på samhället och de myndigheter som ska hjälpa är för stor. När ska vi möta alla människor med lika stor värdighet som vi möter våra grannar, vår familj och våra vänner. När ska vi ge alla som lever i utanförskap möjligheten att få känna värme och gemenskap, en trygg tillvaro och en tro på att välja livet.

Idag räcker inte våra resurser till, idag är efterfrågan på stöd stor. Hur breda kan våra portar bli, hur många ska få rum. När ska samhället ta ansvar för alla som behöver hjälp. Jag ber er, hör oss, lyssna på oss och se det vi ser. För de som vi i S:t Johanneskyrkan, Göteborgs Kyrkliga Stadsmission, möter är många. Vi ser dem och vi hör dem. Just idag tänder vi ett ljus för att alla ska få känna värme och gemenskap, för att alla ska välja livet. Kom och var med oss, tänd ett ljus med oss och se det liv som börjar om.

 

Ulrika Lindeson

Stöd Stadsmissionens viktiga verksamheter HÄR