single.php

”Livet är bättre än någonsin”

Efter decennier i missbruk och hemlöshet tröttnade Bosse. Han begärde att få hjälp med boende när han för sista gången lämnade fängelset. En tid senare följde han med på ett NA-möte. Nu har han varit drogfri i omkring tolv år.

Bosse Carlsson säger att livet är bättre än någonsin. Den här sommaren har han blivit fri från två saker. Den ena är att han har behandlats för sin hepatit och nu är den borta. Han har visserligen inte känt av sjukdomen, men som han själv säger:
– Bara vetskapen av hepatiten har hängt som ett mörkt moln över mig, men nu försvinner det där molnet ur mitt sinne.
Det andra är att han efter 40 år har blivit av med sina skulder hos Kronofogden.
– Jag ringde och bad om utmätning på mig. Det kanske inte är så vanligt att man gör det. Så ett år innan min pension är jag skuldfri och hepatitfri, säger Bosse.
Det syns att han känner lättnad.

Vi sitter i rummet på ena läktaren i S:t Johanneskyrkan. I det här rummet brukar självhjälpsgrupper inom Tolvstegsprogrammet mötas flera gånger i veckan. Bosse är själv en av deltagarna och det var med hjälp av mötena som han kunde ta steget att lämna sitt missbruk. Bosse har varit drogfri omkring tolv år. För tio år sedan började han arbeta timmar i S:t Johanneskyrkan och sedan tre år tillbaka är han fast anställd på 75 procent. För två år sedan hade han betald semester för första gången.
– Det var lite skumt. Jag har ju haft semester jämt. Förr kunde jag göra som jag ville. Nu måste jag planera och lägga in semester. Det är inte bara att sticka, säger Bosse.
– Jag har varit allergisk mot arbete hela mitt liv för det stod i vägen för mitt missbruk. Jag har haft jobb genom åren, men gjort allt för att bli av med dem. Nu är det väl till viss del så att jobbet har blivit ett beroende. Det är på gott och ont att det tar slut när jag blir pensionär. Det är jobbet jag lever för, säger han och slår ut med händerna.
Bosse har haft olika arbetsuppgifter i S:t Johanneskyrkan, men nu arbetar han med brödutdelningen. Ena veckan åker han och hämtar bröd och sorterar in det i korgar och skåp. Andra veckan delar han ut bröd till dem som kommer och vill ha.

Låt oss backa bandet till när Bosse var liten. Han berättar att han var ett snällt barn och hans mamma var beskyddande och omhändertagande. Hon hade koll från lägenhetsfönstret när Bosse var ute på gården och lekte. Om Bosse skrek kom hon springande.
– Jag blev uppfostrad som en bomullstuss. Inget ont fick hända mig!
Men det gjorde det. Bosse var bara tolv år när hans mamma dog. Det var som om ljuset i hans värld slocknande. Den lilla uppmärksamhet han tidigare fått från pappan gick snart till en ny kvinna, bara nio år äldre än Bosse.
– Morsan hade mig på piedestal med 250 watts lampa riktad mot mig. När hon dog blev det alldeles svart.
Han började söka sig till gänget på torget och ganska snart började han med droger.
– Med drogerna kunde jag stänga av och slippa tänka och känna, säger han.
Efter några år gick flytten till Uddevalla och Bosse skulle bli upplärd till speditör. Så fort han fick chansen åkte han tillbaka till Göteborg. Till vännerna. Till drogerna. Bosse blev inte särskilt långvarig i Uddevalla utan flyttade snart tillbaka till Göteborg.
– Jag hade lite ströjobb, träffade en tjej, jag gick ner mig långt i missbruket och vägde bara 59 kilo. Tjejen blev med barn och hon behöll det även om det inte höll mellan oss.

Det blev många år blandade med hemlöshet, kriminalitet, droger och fängelse. Om Bosse hade tillgång till droger var han välkommen att bo hos någon. Utan fick han förlita sig på att hitta källarutrymmen eller liknande för att inte behöva sova utomhus. Han kände sig värdelös och förlorade kontakten med sina nära.
– Jag var så trött på att bara bostadslös. Jag hade varit det i 25 år. Sista gången jag satt inne sa jag att de var tvungna att fixa ett boende åt mig annars går jag inte ut.
Han fick plats på ett trappstegsboende. Det nya boendet var bra. Bosse som är duktig på att laga mat samlade in pengar från de andra boende och fixade mat till hela gänget. Ganska snart var det en man där som ville att Bosse skulle följa med på NA-möte i S:t Johanneskyrkan. Mannen tjatade på Bosse som till slut gav med sig och följde med. Men Bosse fattade inte riktigt vad mötet skulle vara bra för. Han hade varit fri från droger i tio månader och kände sig frisk. Bosse kom till mötet med en rätt stöddig inställning och försökte inför sig själv att döma ut de andra som var där. Tänkte att de inte visste på riktigt vad livet med missbruk och hemlöshet handlade om.
– Men det var något där. Bland annat satt en langare där som jag handlat av. Jag kände ju honom så jag kunde inte döma ut honom.
Med tiden insåg Bosse att kärnsjukdomen är beroendet och att jakten på knark var symptomet, en mental besatthet.
– Jag försökte i 40 år att få samma kick som jag fick första gången. Man gör om samma misstag och förväntar sig ett annat resultat.
Efter en tid på trappstegsboendet fick Bosse erbjudande om en lägenhet i Björkekärr. Egentligen ville han inte bo där, men tackade ja och flyttade. Till granne fick han en polis som jagat honom i 25 år…

Bit för bit har Bosse fått ordning på livet. Han har ett eget boende. Ett jobb. Han har kontakt med sitt barn och sina tre barnbarn. Han har många vänner omkring sig. Under vårt samtal ringer telefonen ett par gånger. Människor som behöver hans hjälp. Han har äntligen blivit skuldfri och han har blivit av med sin hepatit. Varje vecka går han på NA-mötena, jobbar med de tolv stegen, jobbar med sig själv.
– Det kändes som mitt liv var slut när jag slutade med drogerna, men i själva verket var det början på mitt liv. Jag har varit passagerare i mitt eget liv. Tack vare tolvstegsprogrammet har jag rannsakat mig själv. Det borde alla göra. Jag har blivit rätt bra vän med mig själv. Nu accepterar jag mer, mitt ego har böjts och jag är mer positiv som människa, säger Bosse Carlsson.

Text och bild: Sofie Eriksson