single.php

Det är liv

Klockan är 9.15 och det är bara en kvart kvar innan S:t Johanneskyrkan öppnar för dagen. Flera besökare sitter på muren, gräset och bänkarna utanför. Jag ler och hejar på någon som ser åt mitt håll. Jag och en kollega smiter under flaggan som meddelar stängt. Vi är ju personal och kan gå in ändå.

I caféet står frukostbrickorna i rad och väntar. I montern står tårtorna fortfarande oskurna. Jag och kollegan köper varsin bit prinsesstårta. Min kollega vet att det finns bilder från tiden när Stadsmissionens verksamhet startade här i S:t Johanneskyrkan. Hon var själv med då. Fyra fotoalbum är vi här för att gå igenom, men hittar inte alls de bilder vi letar efter.
Under tiden jag och kollegan suttit för oss själva har kyrkan hunnit öppna och fyllas av gäster. Flera sitter med frukostbrickor framför sig. En eller annan läser tidningen och några är inbegripna i samtal med bordsgrannen. Många ansikten vänds åt vårt håll när vi rör oss genom lokalen. Vänliga ansikten. Glada ansikten. Trötta ansikten. Utifrån ringlar en kö. Klockan tio varje dag är det brödutdelning. Det är liv.

Ett par timmar senare får jag ett ärende upp till kyrkan igen. Det är skönt ute och fullt av folk som sitter eller står och pratar i klungor. Jag får syn på en kollega. Han kommer fram och vi kramar om varandra. Egentligen har han semester, men har just varit inne på ett möte. Vi småpratar en stund innan han återvänder till sitt sällskap. Inne i kyrkan är det fullt vid vartenda bord och kö i caféet. Jag ser att flera av personerna från frukosten är kvar ännu. Folk pratar. Det slamras med porslin. Det är lunchrush. Det är liv.

Jag vandrar fram i altargången. På bänkar åt både vänster och höger ligger det personer och sover. Kanske är ryggsäcken under huvudet de enda ägodelarna. Jag sätter mig på en bänk längst fram, men vänder mig så jag ser hela lokalen. Det kommer in en man som passerar cafédelen och går fram till en tom bänk. Han ser ut som om han har levt utomhus de senaste dagarna. Han ser trött ut. Jag vänder mig framåt igen. Tittar på korset av gatstenar. Några värmeljus står på dem och brinner. Jag betraktar de vackra fönstren med mönster skapat av färgat glas. Bakom mig hörs sorlet från alla samtal, men här är ändå lugnt och fridfullt. Några småfåglar hoppar omkring över golvet i jakt på mat. Det är liv.

Text och bild: Sofie Eriksson, kommunikatör