single.php

Vägen tillbaka

Lars Eriksson arbetar som vägledare på Göteborgs Stadsmission. För att bättre förstå vad arbetet faktiskt innebär kan du läsa om hans möte med ”Åke”.

Ledsagare, lots, rådgivare, coach och mentor. Alla är de synonymer till ordet vägledare, vilket är min yrkestitel. Genom Göteborgs Stadsmission ägnar jag mig främst åt förändringsarbete med människor som söker hjälp. Som vägledare jobbar jag på uppdrag av den person som söker stöd med något. Det kan handla om flera olika saker och det kan handla om en kort eller en lång insats. Nedan berättar jag om en lång insats för att göra det tydligare vad arbetet kan bestå av.

I november 2013 kollapsar en man, vi kan kalla honom Åke, utanför Stadsmissionens lokaler. Han har då varit utan alkohol i tre dygn. På egen hand har han avbrutit sitt drickande, men mår så dåligt att han svimmar och får kramper till följd. En ambulans tillkallas av personal och Åke läggs in på sjukhus. Därefter överförs han till en beroendeklinik. Där avgiftas han för sitt alkoholmissbruk och får en läkarkontakt.

Någonstans här korsas våra vägar. Vi börjar prata mer och mer med varandra och så småningom blir jag vägledare för Åke. Han berättar att han fått sparken ett år tidigare från industriföretaget där han arbetat i 25 år. Han miste även hem och familj – allt på grund av alkoholmissbruket. I cirka ett år har han sen haft a-kassa, men nu är den slut, liksom pengarna. Han sover ibland i diverse föreningslokaler där han känner folk. Många av våra samtal kretsar den här tiden kring skam och skuld. Han upplever hela situationen som förnedrande. Åke tar strax därpå ytterligare ett återfall och den här gången kör jag honom själv till beroendekliniken. Läkaren ordinerar Åke medicinen Antabus. Efter framgång med medicineringen ändras ordinationen till att bara gälla lämnat utandningsprov varje dag. Åke förblir stabil.

DSC_0263 - Kopia
Foto: Lars Eriksson arbetar som vägledare på Göteborgs kyrkliga stadsmission.

Vid den här tidpunkten utarbetar Åke och jag en genomförandeplan tillsammans. Vi kommer fram till att målet är att få bostaden tillbaka, komma åter i sysselsättning, samt reparera relationen med sonen. Strategier börjar ta form. Tillsammans tar vi kontakt med socialtjänsten och Åke tilldelas en handläggare. Vi besöker Arbetsförmedlingen där Åke varit inskriven i ett år. Han har dock inget användarkonto på platsbanken. I kundtjänsten upplyser man Åke att han är en vanlig arbetssökande som behöver söka jobb på egen hand. När jag ifrågasätter det framkommer det att Åke egentligen har en s.k. kod för en funktionsnedsättning, vilket gör att han är berättigad stöd. Åke blir tilldelad olika handläggare, men innan han hinner träffa någon byts de ut. Vi ger upp och skapar i stället själva ett konto, ett CV och registrerar Åke på diverse bemanningsföretag. Just den digitala världen visar sig vara en stor utmaning. Åke saknar till exempel e-postadress och mobilt bank-id – nödvändiga förutsättningar både för att söka jobb och rapportera till Arbetsförmedlingen. Efter flertalet möten beviljas Åke så småningom en utredning av arbetsförmågan. Han genomgår arbetsträning, och tilldelas därefter diverse arbetspraktikplatser. Samtliga praktikplatser ger Åke utmärkta referenser. Han ställer upp på allt praktikplatserna ber honom om, inklusive uppgifter som ibland inte verkar tillhöra praktiken. Vid ett tillfälle ringer praktikplatsens chef en helgmorgon och ber Åke hjälpa till med att lasta. Åke ställer upp. Dock leder inget till jobb.

Under tiden är Åke fortsatt nykter och han går regelbundet på Anonyma alkoholisters möten. Han jobbar med sig själv och sitt beroende. Åke beviljas nu en s.k. referenslägenhet genom socialtjänsten. Han visar ansvar och tar hand om lägenheten, sköter hyran och får inga klagomål från grannar. Det resulterar i att Åke får överta förstahandskontraktet. En kontakt med sonen återupptas på allvar och deras relation växer.

Åke söker många arbeten. Han är beredd att jobba med vad som helst. Genom Stadsmissionen ordnas en praktikplats där Åke blir erbjuden en särskild anställning med stöd från Arbetsförmedlingen. Det ser hoppfullt ut. Tyvärr drabbas Åke nu av kraftig dammallergi och tvingas avbryta. Åke fortsätter visserligen till nästa praktikplats, men börjar nu misströsta en del och upplever att praktiken aldrig kommer att leda till anställning. Med motiverande samtal försökte vi komma vidare. Nu såhär i efterhand har vi skrattat åt samtalen där han var arg och själv ansåg att han blev utnyttjad av arbetsgivarna, medan jag hävdade, att han i stället investerade i sig själv för varje bra referens han fick! ”Nu förstår jag vad du menade” utbrast han senast vi sågs. ”Då tyckte jag att du inte var riktigt klok”.

När Åke och jag träffas i slutet på augusti, 2016 har han en sommar bakom sig med ett riktigt vikariat som städare. Det har gått bra och han har trivts. Flera gånger talar han om vikten av att be om hjälp och att han inte kunde det förut. Han berättar också om hur viktigt det är att få förtroende för någon och att våga lita på att den personen kan visa vägen. Han tackar mycket och ofta. ”Det är trevligt att höra, men det hårdaste jobbet har du gjort helt själv” säger jag. När vi sitter där på en bänk ute i sensommarsolen är det tre dagar kvar på sommarvikariatet. Åke är orolig. Han har varit i kontakt med socialtjänsten och förvarnat att han kanske snart behöver försörjningsstöd igen. Av en handläggare har han fått veta att han borde ha sparat pengar från sommarvikariatet. Åke hinner knappt berätta det för mig när telefonen ringer.
Det är Åkes chef som ringer för att erbjuda Åke en tillsvidareanställning.

Text: Lars Eriksson Bilder: Sofie Eriksson