single.php

Det dyrbaraste av allt dyrbart

Lars Eriksson, ombud på Gatljuset bloggar om hur kampen mot nöden inte är något nutidsfenomen. Inte heller kampen mot det själviska.

”Det är inte längre nödvändigt att resa till kontinenten och med egna ögon se allt lidande dessa människor får gå igenom. Dessa tusentals hemlösa, utkörda, som saknar mat, bostad och det allra nödvändigaste. De som mist allt och tappat tron på allt. Vi behöver som sagt inte längre resa ”hemifrån”. Det räcker med en rundvandring i Göteborg för att se att det inte är ont om hemlösa, och på olika sätt nödställda. Människor som behöver hjälp. Den som inte vill se läget som det är har alla möjliga svepskäl för att komma bort från den obehagliga sanningen. Men den som ser klart ser att det allra dyrbaraste av dyrbart förstörs. Människor går under utan hjälp. Vi borde inte likgiltigt åse detta eller slå oss till ro med vad som gjorts, eller visa på välfärdsordningen och social hjälp. Jag vet nog att det i denna värld aldrig kan bli, som det skulle vara, men jag vet också att det inte behöver vara, som det nu är. Hade bara människor mer kärlek och vore mindre själviska skulle det se annorlunda ut.”

Ovanstående rader skrevs inte av mig år 2015.  Texten är ett utdrag ur GP och skribenten var Isaac Béen, en av Stadsmissionens grundare i Göteborg.  Året var 1952. Jag konstaterar: kampen mot nöden är inget nutidsfenomen. Inte heller kampen mot det själviska.

Göteborgs Stadsmission fokuserar i år på insamling till Gatljuset.  Enheten är för fattiga, hemlösa och mest utsatta i vårt samhälle. Verksamheten är gåvofinansierad. Ett vanligt missförstånd är att staten, kyrkan och Göteborgs stad pumpar in en massa pengar i verksamheten.  Det stämmer inte.  Vi står nu utan lokal sedan några månader. Den tidigare var fallfärdig och dömdes ut av miljöskäl. Jag är själv koordinator för den arbetsgrupp som den senaste tiden arbetat med att skapa en ny enhet. Vi behöver en ny tomt, en ny byggnad och nya inventarier.

Frågan är då; varför ska Du skänka dina surt förvärvade slantar till det? I en av den senaste tidens mest lästa (och delade) debattartiklar ställer skribenten samma fråga. Varför ska han skänka pengar till någon obekant? Han skriver ogenerat om att han ser till sig själv och sina närmaste först och främst (vem har påstått något annat?). Möjligtvis kan en vän eller granne få hjälp om det kniper.  Han är ärlig med att han gör skillnad på folk och folk och ställer frågan om varför han ska behöva göra avkall på något i sitt eget liv, när han redan betalar skatt. Han anser att det finns ett samhällskontrakt där staten lånar pengar av oss alla och därför ska ta hand om alla som bor här.  Gör staten inte det är det var och en för sig. Stat mot stat. Klan mot klan. Jag konstaterar igen: kampen mot nöden är inget nutidsfenomen. Inte heller kampen mot det själviska.

bild (3)

Skribenten har naturligtvis rätt. Alla får självfallet göra som de själva vill. Där om råder inget tvivel. Ändå tänker jag att han har så fruktansvärt fel. Att det är sorgligt att han resonerar så.  Men jag vet. Det är mycket nu. Alla är rädda. Det är terrorism. Det är flyktingfrågan och det är EU-migrationsfrågan. Det är tiggare. Det är nöd.  Ingen verkar ha något svar.  De enda som verkar säkra är de som säger; Var och en för sig. Var och en ser till sitt. Sverige för sig. Göteborg för sig. Du för dig. Jag för mig. Men jag vädjar till er; ställ inte grupp mot grupp. Slut inte era hjärtan. Inte nu. Absolut inte nu.  Varför? Jag svarar med ord ur Astrid Lindgrens ”Bröderna lejonhjärta”. Jonathan till Skorpan; -Vissa saker måste man bara göra. Skorpan; varför då? Jonathan; -för annars är man ingen riktig människa, utan bara en liten lort.

Låt oss tillsammans vara med och skapa ett Göteborg där alla är innanför och ingen är utanför.Lars Eriksson, personligt ombud, Gatljuset/Göteborgs stadsmission.