single.php

Hjälper det verkligen att prata?

Berit Dahl är kurator och arbetar på Stadsmissionens samtalsmottagning för unga. Kan samtal hjälpa? Det är en fråga som hon får av de unga människor hon möter.

Det händer då och då att den frågan kommer, precis i slutet av samtalet, när jag träffar en ungdom för första gången. Ofta har då den unge just vågat berätta om det svåraste, allra svartaste och tyngsta i livet. Om något som fortfarande känns alltigenom omöjligt att förändra.

Jag hör rädslan och misstron i den där frågan. Varför skulle det spela roll att prata? Det finns ju ändå ingen som kan förstå mig fullt ut. Ingen som hör hur det faktiskt låter inne i mitt huvud. Ingen som vet hur jag påverkats av det jag varit med om.

Men någonstans tänker jag att det också finns ett litet spirande hopp insmuget i frågan. Ett hopp som gjort att den unge letat fram mottagningen på nätet och hört av sig. Eller efter lång tid påmint sig om rådet någon gett: ”Du borde gå och prata med någon!” Det där hoppet, det är skört.

Vad kan jag då svara på frågan? Vet jag att samtal kommer att hjälpa just den här unga människan? Svaret på den frågan är nej. Det kan jag inte veta. Men min uppgift där och då är att understödja det där hoppet som den unge själv känner. Om än i liten skala än så länge. Jag kan visa på möjligheterna – att tiden finns till vårt förfogande, att platsen är trygg, att tilliten i relationen mellan oss får öka i sin egen takt. Jag kan välja att berätta om vår erfarenhet, att vi alla som jobbar här, under de över 25 år som mottagningen funnits, många gånger fått uppleva att en människas liv kan förändras i grunden just av att bli hörd, sedd, mottagen.

Det jag måste komma ihåg och visa respekt för är att det är den unga personen som lever sitt liv. Att jag, även när jag blir berörd och påverkad av det jag hör, klarar av att stanna i mitt uppdrag: att hjälpa ungdomen att hitta sina egna svar, sina egna vägar framåt. Till en början handlar det om att förmedla att jag vågar vara just där den unge befinner sig, alldeles intill.

Text: Berit Dahl
Foto: Sofie Eriksson