single.php

Olof slutar efter 31 år på Stadsmissionen

Olof Jacobson har arbetat på Göteborgs kyrkliga stadsmission i 31 år. I maj gick han i pension och kan nu blicka tillbaka på förändringar i organisationen och viktiga möten genom åren.

Det har gått en dryg månad sedan Olof Jacobson gick i tidig pension från sitt arbete på Göteborgs kyrkliga stadsmission där han har varit anställd i 31 år.
– Det är märkligt att så många år kan försvinna så fort, men jag har verkligen lämnat jobbet. Det känns skönt, jag har gjort så mycket där genom åren.
Nu för tiden är det inte så vanligt med människor som stannar så länge på samma arbetsplats. För Olof är det halva livet. Han var 29 år när han började.
– Det har inte varit samma arbetsplats hela tiden, eftersom organisationen och verksamheten hela tiden utvecklas. Dessutom har jag kunnat påverka mitt arbete i väldigt stor utsträckning. Det har varit en enorm fördel. Jag känner mig väldigt nöjd och ångrar inte att jag varit på samma arbetsplats så många år. Jag hamnade nog rätt, med viss förtröstan och viss vägledning. Jag tror det fanns en mening med det. Jag har tänkt rätt mycket på vad Tomas Sjödin har sagt. Är man på rätt plats tar man ingen annans, säger Olof.

Då för 31 år sedan jobbade Olof som kyrkvaktmästare i Hagakyrkan och genom det arbetet träffade han Ebbe Hagard, en av Stadsmissionens grundare. Ebbe undrade om Olof ville dra igång ett snickeri för människor med missbruksproblematik. Olof som inte riktigt visste vad han ville göra i livet tackade ja, fast han egentligen inte hade så mycket kunskap kring just snickeri. Och på så vis hamnade han på Ågatan där Ergon fortfarande håller till.
– På Stadsmissionen hade man väl kommit fram till att sysselsättning var viktigt, inte bara boende, för människor som levde i hemlöshet och missbruk. Att ha en vettig sysselsättning och att vara efterfrågad det är en pedagogik som passar Stadsmissionen. Att komma till en plats där folk vet vad man heter, man har sitt namn på ett skåp och man får delta i arbetsplatsmöten och göra sin åsikt hörd. Det ligger ett stort värde i det.

Första året på snickeriet växlade Olof mellan rollerna som tillförordnad och biträdande föreståndare, men därefter var han föreståndare och har suttit med i ledningsgruppen sedan dess. För att dra igång snickeriet fick Olof hjälp av kunniga personer för att köpa in snickerimaskiner, sen satte han sig med telefonkatalogen och började ringa inredningsföretag för att hitta uppdrag. På snickeriet kom de att tillverka bordsben, stövelpinneväggar, leksaksspisar och andra saker till barnverksamheter, men även inredning till offentliga miljöer. Under en period var snickeriet ett av de största i Göteborg.
– Jag fick in bra folk som kunde snickeri, det som jag själv inte var bra på, men jag hade en förmåga att få med folk och få dem att engagera sig. Som chef har jag aldrig varit inne och petat i detaljer. Därför tror jag det har funkat om det så har gällt snickeriet, köket eller second hand, säger Olof.

Under åren 2000-2010 bytte Olof inriktning och arbetade med upphandling och utvecklingsfrågor på Stadsmissionen, men han började längta tillbaka till driften igen. Han fick återigen huvudansvaret för Ergon, men också det svåra uppdraget att knyta ihop Ergon och second hand-verksamheten.
– Då fanns ingen tydlig koppling – varför har Stadsmissionen en second hand-verksamhet och hur passar det ihop med ändamålsparagrafen? Det fanns heller ingen struktur för hanteringen av diakonala medel. Jag la fram ett förslag på hur vi skulle kunna jobba för styrelsen och fick klartecken. Om huvudsyftet med second hand skulle vara att tjäna pengar hade jag nog tröttnat ganska snart, säger Olof.

Olof berättar att han har haft väldigt roligt under alla år, med arbetsuppgifterna, men främst med dem han arbetat med och dem han har mött i verksamheter. Det har också varit många tuffa frågor som berört personalen, dödsfall i verksamheten och den viktiga momsfrågan. Olof säger att han inte har backat för det svåra och han har alltid tänkt på vad som är bäst för verksamheten.
– Stadsmissionen är ett verktyg för människor som vill förändra sin situation. Det är inte vi som ska definiera behoven. Det är inte upp till oss att värdera vad som är bra eller dåligt. Där skiljer Stadsmissionen sig från både privata företag och den offentliga sektorn.
– Hade jag inte hamnat på Stadsmissionen hade jag nog varit i en liknande organisation. Jag gillar när man kan mötas i ögonen, bortom värdering, och kunna ifrågasätta vad som är viktigt. Man kan se saker på olika sätt. Det finns liksom inga rätt och fel. Det har gett mig något personligen. Jag har blivit klokare som människa och skaffat andra värderingar. Jag kommer sakna diskussionerna om civilsamhället och möjligheten att ha en arbetsplats där man kan prata på ett djupare plan med sina kollegor.

Text och bild: Sofie Eriksson
(Bild från Olofs avtackning.)